RICKARD BERGHORN

BIG BANG OCH ETT BESJÄLAT MULTIVERSUM

Edgar Allan Poes Eureka i idéhistorisk belysning

 

1848 utgav den amerikanske författaren och poeten Edgar Allan Poe (1809-49) ett av sina sista och mest ambitiösa verk, den prosapoetiska essän Eureka: a Prose Poem. Mot vetenskaplig, filosofisk och religiös bakgrund försökte Poe teckna en helhetsbild av universum samt dess uppkomst och öde.
_ Eureka blev i stort sett ignorerad när den publicerades. Sedan början av 1900-talet har den dock väckt allt större intresse, eftersom den på ett iögonenfallande sätt anses förebåda relativitetsteorin, modern partikelfysik och Big Bang-teorin.
_ I denna uppsats undersöks den vetenskapliga och filosofiska bakgrunden till Eureka. Genom att utröna vilka tänkare och idéer som inspirerade Poe placeras essän in i en idéhistorisk kontext, som ger en icke-anakronistisk förklaring till dess påstått framsynta insikter. Det visar sig att Eureka bl.a. är starkt beroende av romantisk naturfilosofi.

1. INLEDNING

"[A]re we not, indeed, more than justified in entertaining a belief [...] that the processes we have here ventured to contemplate will be renewed forever, and forever, and forever; a novel Universe swelling into existence, and then subsiding into nothingness, at every throb of the Heart Divine?" – Edgar Allan Poe: ur Eureka: a Prose Poem (1848)

Den amerikanske författaren Edgar Allan Poe [1] (1809-49) är känd för sina skräcknoveller, dikter och tidiga detektivhistorier. Hans liv var turbulent med såväl stora framgångar som bakslag. Han blev berömd speciellt genom sin dikt The Raven, men hans liv präglades av fattigdom, alkoholmissbruk och psykisk ohälsa.
_ Poe skrev den boklånga essän Eureka: a Prose Poem mot slutet av sitt liv, efter att hustrun Virginia hade dött i tuberkulos och hans missbruk börjat eskalera. Eureka blev hans sista stora litterära arbete. Han höll själv detta verk som det främsta han skrivit och hade stora förhoppningar inför publiceringen. Men förlaget Putnam i New York lät bara trycka upp 750 exemplar. Recensionerna blev oförstående och svala och boken sålde dessutom dåligt, och essän intog länge en undanskymd plats bland Poes verk. Möjligen bidrog bakslaget med Eureka till Poes försämrade psykiska hälsa och alkoholmissbruk, och året efter dog han i Baltimore efter dagar av intensivt drickande.
_ I Eureka uttrycker Poe sin uppfattning om hur universum uppstått, utvecklats och kommer att sluta existera. Han knyter dessutom samman detta med spekulationer om Guds natur och närvaro i alla ting.
_ Essän beskriver något som man kan kalla en Big Bang-kosmologi. Enligt Poe har universum uppkommit genom att en fulländad enhet i form av en ursprungspartikel sönderföll i en tidigare tom rymd. De utspridda elementarpartiklarna har genom gravitationens inverkan samlat ihop sig till virvlande stoftmassor ur vilka sedan galaxer, stjärnor och planeter formats. På grund av gravitationens ytterligare inverkan kommer allt detta slutligen att återvända till den fulländade enhet ur vilket det föddes – och som sedan kanske ännu en gång splittras och formar ett nytt universum. Dessutom hävdar Poe att allt i universum, inklusive atomerna, egentligen består av krafter, och att värme, ljus, elektricitet och magnetism är variationer av samma elementära kraft. Men inte minst spekulerar han också i möjligheten av parallella universum.

1.1 Syfte och problemställning

Av naturliga skäl har många moderna kommentatorer förvånats av dessa inslag i essän. Ända sedan 1921, då Paul Valéry i en essä jämförde Eureka med Einsteins relativitetsteori, har en rad skribenter försökt utreda Poes fysikaliska och kosmologiska insikter. Sir Arthur Eddington, Bruno Bertotti, Alberto Cappi och George Smoot fram till Juan Lartigue 2000, har alla betraktat Eureka som förvånansvärt framsynt och profetisk. [2]
_ Elektromagnetismen bevisades matematiskt av James Clerk Maxwell 1864, sexton år efter Poes essä. Insikten att materia är energi/kraft gjordes runt sekelskiftet 1900 genom upptäckten av radioaktivitet och i synnerhet Einsteins speciella relativitetsteori. [3] Det var först på 1920-talet som Alexander Friedman och Georges Lemaître lanserade de första Big Bang-teorierna, som en konsekvens av allmän relativitetsteori, vilka snart verifierades av Edwin Hubbles observationer av rödförskjutningen hos avlägsna galaxer. [4] Och spekulationer om parallella universum har blivit vetenskapligt acceptabla som en konsekvens av teorier som försöker knyta samman allmän relativitetsteori och kvantfysik. [5]
_ Problemformuleringen i denna uppsats är tvådelad och lyder så här: Vad inspirerade Poe, idéhistoriskt sett, till Eureka? Och var Poe i essän verkligen så originell och framsynt som många skribenter gjort gällande? [6]

1.2 Tidigare forskning

Den franske poeten och filosofen Paul Valéry hävdade alltså (1921) i en essä, Au sujet d’Eurêka, att Eureka föregrep Einsteins relativitetsteori. Tråden togs upp av biografiförfattaren Arthur Hobson Quinn i Edgar Allan Poe: A Critical Biography (1941), som underströk att Poes essä innehåller en förvånansvärt modern fysik och kosmologi. Quinn kontaktade också den framstående astronomen sir Arthur Eddington för ett utlåtande, vilket publicerades i samma bok. Eddington höll i stort sett med om Quinns beskrivning och skrev uppskattande om Poes kunskaper och skarpsinne, men slöt sig ändå till att det främst var slumpen som lett författaren rätt. [7] Albert Einstein själv lär i ett brev 1934 ha kommenterat Eureka och skrivit att den var ”eine schöne Leistung eines ungewöhnlich selbständigen Geistes” (ung. ”en mycket vacker prestation av en ovanligt självständig hjärna”). Brevet eller något mer detaljerat referat av det har dock inte gått att hitta, bara att uppgiften kommer från Poe-samlaren Richard Gimbel som sade sig äga brevet. [8]
_ Fram till dags dato har allt fler fått upp ögonen för Poes märkliga essä. E. R. Harrison argumenterade (1984) för att Poe var den första som gav en korrekt lösning på Olbers paradox. Denna åsikt har sedan återkommit ganska regelbundet i modern referenslitteratur och upprepas av bl.a. Ulf Danielsson i Stjärnor och äpplen som faller (2003) och Raymond Snijders i Fysik för filosofer (2002). Frank J. Tipler gav i en uppsats (1988) några nya infallsvinklar på, och invändningar mot, Harrisons argument. Både Harrison och Tipler går in i detalj på Poes kosmologi, och tycks ha startat den smärre våg av intresse för Eureka som följde på 90-talet.
_ Bruno Bertotti, en italiensk professor i fysik, jämförde (1990) Poes essä med modern kosmologi på ett uppskattande sätt. Även han ställde Eureka i relation till relativitetsteorin; och enligt Bertotti skulle Einstein till och med ha kunnat undvika misstag i sin första uppsats om allmän relativitetsteori, ifall han hade läst Poes essä. Den italienske astronomen Alberto Cappi försökte dock (1994) korrigera vissa av föregångarnas missuppfattningar. Han argumenterade istället för att den kosmologi Poe beskriver bygger på newtonsk och inte relativistisk fysik Men även han fann anledning till att betrakta Poe som framsynt i bilden av ett dynamiskt och evolutionärt universum, och Cappi var antagligen den första som pekade på spekulationen om parallella universum i Eureka. Nobelpristagaren i fysik George Smoot uppmärksammade Poes essä i sin bok Wrinkles in Time (1993, skriven tillsammans med Keay Davidson).
_ Slutligen publicerade Juan Lartigue (2000), professor i kemi vid universitetet i Mexiko, en essä som upprepar tidigare jämförelser mellan Eureka och modern fysik, med vissa nya tillägg. I ett mail 2009-09-04 till författaren av denna uppsats nämner Lartigue att han inom kort kommer att publicera en essä med nya uppgifter om Eureka.
_ Ingen av dessa gör några allvarliga eller djupgående försök att utröna den idéhistoriska bakgrunden till Eureka och dess till synes profetiska inslag. Tipler (1988) undersöker dock hur vanlig åsikten var på Poes tid, att universum haft en begynnelse. Robert W. Delp (1967) gjorde i en passus antagandet att Eureka är påverkad av de visioner som den amerikanske mystikern Andrew Jackson Davis hade under trans, och som publicerades i bokform 1847, dock utan närmare sakskäl. Susan Welsh (1991) belyste Eureka ur en dåtida diskussion om värdet av analogiskt tänkande inom naturvetenskap.
_ Övriga texter om Poes essä har varit antingen upprepningar av detta, eller har varit skrivna av litteraturvetare som granskat texten ur estetiskt och skönlitterärt perspektiv, eftersom Poe själv beskrev den som ett prosapoetiskt verk.
_ Denna uppsats bygger vidare på en idehistorisk grund som uppsatsförfattaren själv, Rickard Berghorn, lade i en essä i Tidningen Kulturen (2007).

1.3 Metod och avgränsning

Under arbetets gång har det visat sig att ämnet egentligen är alltför brett för att kunna behandlas på ett genomgripande och detaljrikt sätt i denna uppsats. Källmaterialet har blivit mycket omfattande, men författaren har vinnlagt sig om att ge en rättvis och vederhäftig helhetsbild, även om den i många partier blir skissartad. Källhänvisningarna ger dock möjlighet till fördjupning samt vidare forskning, för dem som känner sig lockade till det.
_ Eureka kommer i det följande att jämföras med på Poes tid vanliga idéströmningar inom vetenskap och naturfilosofi. Det blir därför naturligt att avgränsa framställningen tidsmässigt från den naturvetenskapliga revolutionen på 15-1600-talen fram till den romantiska epokens slutskede i mitten av 1800-talet. Kosmologiska eller fysikaliska teorier från andra tidsepoker berörs i den mån de är relevanta för ämnet. Här används källforskning och närläsning av originaltexter, förutom i fallet Herschel (avdelning 2.4:III) där den inte varit tillgänglig för denna uppsats.
_ En viktig avgränsning är denna: Eureka har främst blivit uppmärksammad för att ge den första lösningen på Olbers paradox, den kosmologiska gåtan varför natthimlen är mörk. Denna aspekt utelämnas i stort sett ur denna uppsats, dels av utrymmesskäl och dels eftersom den redan utretts ganska tillfredsställande av Harrison och Tipler. Se dock kommentarer i fotnot 13 och i avdelning 2.1 om Humboldt.
_ Värt att nämna kan också vara att författaren till denna uppsats har en positivistisk syn på naturvetenskap, och att dess utveckling speglar en strävan efter att hitta mer och mer exakta modeller av en underliggande objektiv verklighet, i överensstämmelse med Karl Poppers version av kritisk realism.

1.4 Innehållet i Eureka

Eureka; a Prose Poem är dedikerad till den tyske vetenskapsmannen och naturfilosofen Alexander von Humboldt. Det mycket korta förordet kan ge ett motsägande intryck: här hävdar Poe att essän är ett konstverk, men att den också är sann. Detta hamnar dock i ett annat ljus framöver. [9]
_ Poe inleder med anmärkningen att han har för avsikt att tala om det materiella och andliga universat, hur det uppkommit och vad dess öde blir:

I design to speak of the Physical, Metaphysical and Mathematical – of the Material and Spiritual Universe: of its Essence, its Origin, its Creation, its Present Condition and its Destiny.

Redan inledningsvis klargör han skillnaden mellan den materiella delen av universum – ”the Universe of stars” – och den tomma rymden utanför. Det tyder på, och har klargjorts av Cappi (1994), att Poe ger en newtonsk modell av ett universum statt i utveckling och kollaps; det är i praktiken inte frågan om att han skulle ha föregripit Einsteins relativitetsteori. Med detta klargör Poe att ”the Universe of stars” enligt honom har begränsad utsträckning i rummet, vilket han sedan understryker upprepade gånger.
_ Poe fortsätter med en litterär satir, genom att återge ett utdrag ur en flaskpost som han skämtsamt påstår ha blivit upphittad i Mare Tenebrarum (på månen), men som till hans förundran är daterad år 2848. Flaskpostens författare kritiserar antikens och 17-1800-talens sanningskriterier. I denna avlägsna framtid har man, liksom Poe själv, insett att varje axiom kan ifrågasättas och att det inte finns några sanningar som är självklara i sig.
_ Istället framhåller flaskpostförfattaren (och Poe) intuitionens företräden. Med intuitionens hjälp kan vi göra goda gissningar: ”Great intellects guess well” som han skriver på ett annat ställe. [10] Hur sanna gissningarna sedan är avgörs av hur konsistenta de är i sig själva och sammantaget. Poe exemplifierar med Kepler och teoretiker i samma anda:

The Keplers, I repeat, speculate – theorize – and their theories are merely corrected – reduced – sifted – cleared, little by little, of their chaff of inconsistency – until at length there stands apparent an unencumbered Consistency – a consistency which the most stolid admit – because it is a consistency – to be an absolute and unquestionable Truth.

Poe använder sedan hela uppsättningen av spekulation, intuition och deduktion i sin strävan efter att finna sanningen.
_ I det följande resonerar Poe om vår mänskliga oförmåga att förstå begreppet oändlighet, men hävdar att våra tillkortakommanden i frågan inte säger något om oändlighetens faktiska existens eller icke-existens. Poe är böjd att tillskriva oändlighet till den tomma rymden utanför ”the Universe of stars”, och refererar Blaise Pascal för att ge en någorlunda begriplig uppfattning av dess oändlighet: ”’It is a sphere,’ he says, ’of which the centre is everywhere, the circumference, nowhere.’” [11]
_ Utifrån den bilden från Pascal hävdar Poe att vi visserligen inte kan föreställa oss ett slut på den tomma rymden, men att vi däremot inte har någon svårighet med att föreställa oss oändligt många startpunkter (”beginnings”). Partiet i texten är dunkelt, men eftersom Poe går direkt vidare till att spekulera om hur ”the Universe of stars” har uppkommit, bör det vara detta slags startpunkter eller begynnelser han syftar på. Däremot argumenterar han inte explicit för varför detta universum måste ha haft en början.
_ Poe hävdar att universum måste ha uppstått i enklast möjliga tillstånd. Denna enkelhet måste också vara fullkomlig eller perfekt till sin natur. Poe föreställer sig en enda perfekt ursprungspartikel (”primordial particle”) som är oändligt delbar; men när den splittras blir också varje ny partikel mindre perfekt eller fullkomlig än ursprungspartikeln. Genom Guds vilja splittras denna ursprungspartikel och de nya partiklarna sprids ut över den tidigare tomma rymden (”vacant space”).
_ Den repulserande kraften som splittrade ursprungspartikeln motverkas av en attraherande kraft som får atomerna att sträva tillbaka mot enhet. Den förra kraften identifierar Poe med värme, ljus, magnetism och elektricitet – det vi numera kallar elektromagnetism – medan den senare kraften är gravitationen. Kort sagt beskrivs gravitationen som naturens strävan tillbaka till sitt naturliga och ursprungliga tillstånd. Den repulserande, ”elektriska” kraften representerar å andra sidan naturens andliga princip (”spiritual principle”). Anledningen till detta senare är också dunkel, men klarnar framöver i essän. Enligt Poe splittrades ursprungspartikeln av Guds vilja, och mot slutet av essän framgår det att universum i sin helhet är Gud. Därmed blir hans kosmologi panteistisk till sin natur, och den repulserande kraften kan betraktas som Guds ”ande”.
_ Dessa två krafter, den attraherande och repulserande, är enligt Poe de enda krafter som existerar i naturen:

In fact, while the tendency of the diffused atoms to return into Unity, will be recognized, at once, as the principle of the Newtonian Gravity, what I have spoken of as a repulsive influence prescribing limits to the (immediate) satisfaction of the tendency, will be understood as that which we have been in the practice of designating now as heat, now as magnetism, now as electricity [...]
_ Calling it, merely for the moment, electricity, we know that all experimental analysis of electricity has given, as an ultimate result, the principle, or seeming principle, heterogeneity. Only where things differ is electricity apparent; and it is presumable that they never differ where it is not developed at least, if not apparent. [...]
_ To electricity – so, for the present, continuing to call it – we may not be wrong in referring the various physical appearances of light, heat and magnetism; but far less shall we be liable to err in attributing to this strictly spiritual principle the more important phaenomena of vitality, consciousness and Thought. [...]
_ Discarding now the two equivocal terms, ”gravitation” and ”electricity,” let us adopt the more definite expressions, ”attraction” and ”repulsion.” The former is the body; the latter the soul: the one is the material; the other the spiritual, principle of the Universe. No other principles exist. All phaenomena are referable to one, or to the other, or to both combined.

Poe hävdar vidare att materia är en manifestation av dessa krafter, och uppkommer när dessa samverkar med varandra. Materia består kort sagt av naturkrafter:

So rigorously is this the case – so thoroughly demonstrable is it that attraction and repulsion are the sole properties through which we perceive the Universe – in other words, by which Matter is manifested to Mind – that, for all merely argumentative purposes, we are fully justified in assuming that matter exists only as attraction and repulsion – that attraction and repulsion are matter: – there being no conceivable case in which we may not employ the term ”matter” and the terms ”attraction” and ”repulsion,” taken together, as equivalent, and therefore convertible, expressions in Logic.

Poe går vidare med en längre beskrivning av hur stjärnor och planetsystem uppstår, genom att förlita sig på Laplaces nebularhypotes. De utspridda atomerna rör sig slumpmässigt och skapar här och var ansamlingar, som ger upphov till gravitationscentrum. Mer och mer materia dras dit, ett roterande stoftmoln uppstår genom mekaniska principer och ur detta formas stjärnorna och planeterna. Stjärnorna har också en tendens att ansamlas i form av stjärnhopar, varav Vintergatan bara är en av många. Poe förespråkar alltså att galaxerna – eller ”nebulosor” som de kallades vid denna tid – är stjärnhopar utanför vår egen galax Vintergatan. [12]
_ Strax härefter fastslår Poe ännu en gång att universum har en begränsad storlek. Annars skulle ögat mötas av en kompakt vägg av stjärnljus, eftersom inte en punkt på natthimlen skulle lämna fri sikt ut till tom rymd. [13]
_ Det som sedan följer är ett av de märkligaste partierna i essän. Poe spekulerar i om det inte kan finnas andra universum med andra naturlagar, och som just därför aldrig kan komma i kontakt med vårt – kort sagt parallella universum:

Let me declare, only, that, as an individual, I myself feel impelled to the fancy – without daring to call it more – that there does exist a limitless succession of Universes, more or less similar to that of which we have cognizance – to that of which we shall ever have cognizance – at the very least until the return of our own particular Universe into Unity. If such clusters of clusters exist, however – and they do – it is abundantly clear that, having had no part in our origin, they have no portion in our laws. They neither attract us, nor we them. Their material – their spirit is not ours – is not that which obtains in any part of our Universe. They could not impress our senses or our souls. Among them and us – considering all, for the moment, collectively – there are no influences in common. Each exists, apart and independently, in the bosom of its proper and particular God.

Men Poe vänder blicken tillbaka mot vårt eget universum, in i framtiden. Stjärnorna i varje galax (eller ”cluster” som han nu kallar dem) faller in i en enda kropp, och dessa kroppar faller in mot varandra. Slutligen har tingen återvänt till den fulländade enhet de alltid strävat efter, sedan uppbrottet i tidernas begynnelse. Men här går Poe oväntat ett steg längre. När ursprungspartikeln har återupprättats, upplöses den i själva verket i intet. När allt återvänt till den fulländade enheten, upphör också alla skillnader att existera och intet blir kvar:

In this view, we are enabled to perceive Matter as a Means – not as an End. Its purposes are thus seen to have been comprehended in its diffusion; and with the return into Unity these purposes cease. The absolutely consolidated globe of globes would be objectless: – therefore not for a moment could it continue to exist. Matter, created for an end, would unquestionably, on fulfilment of that end, be Matter no longer.

Men här utvecklar författaren också sin teologiska tanke. Poe påminner läsaren om att han definierat den repulsiva kraften – elektriciteten – som naturens andliga princip. Denna ande kan i olika hög grad vara medveten och fulländad i vårt universum, om man jämför människan med t.ex. en sten; men den helt fulländade anden – d.v.s. Gud – återuppstår först när universum återvänt till sin ursprungliga enhet:

[...] each soul is, in part, its own God [...] God – the material and spiritual God – now exists solely in the diffused Matter and Spirit of the Universe; and [...] the regathering of this diffused Matter and Spirit will be but the reconstitution of the purely Spiritual and Individual God.

1.5 Poe och vetenskapen

Eureka är delvis en religiös text, men kan de rent naturvetenskapliga resonemangen i den betraktas som seriösa? Eller är det i själva verket bara hugskott av en lekman och amatör inom vetenskap?
_ Det är vanskligt att svara på. Poe hade visserligen ingen vetenskaplig utbildning, men han var bildad och hade både goda kunskaper om och starkt intresse av dåtidens naturvetenskap. Dessutom ägde han en mycket god logisk och analytisk förmåga som han gärna briljerade med, bland annat genom att lösa chiffer. Vid ett tillfälle utmanade han läsarna på tidskriften Alexander’s Weekly Messenger att skicka in egenhändigt konstruerade chiffer som han lovade att uttyda. Han lyckades också dechiffrera samtliga som flöt in, ett hundratal i olika utföranden och på olika språk. [14] Denna logiska och analytiska förmåga präglar också Eureka.
_ Frågan om den vetenskapliga nivån på Eureka visar sig dock vara ganska ointressant i den följande analysen. Oavsett hur man väljer att betrakta essän kan den tillmätas ett idéhistoriskt värde, som ett dokument över idéer och idéströmningar i Poes samtid.

2. ANALYS: EUREKA I EN IDÉHISTORISK KONTEXT

I det följande kapitlet undersöks vad som inspirerade Poe till de uppfattningar och teorier han uttrycker i Eureka. Essän jämförs dels med med romantisk naturfilosofi samt de vetenskapsmän och filosofer som inspirerade den idéströmningen, dels med naturvetenskapliga kosmogonier [15] före Poe och under hans samtid. Därigenom framträder en bild som visar att essän inte är så unik eller originell, eller ens före sin tid, som den har förefallit många att vara.

2.1 Eureka som romantisk naturfilosofi

Att Poe dedicerar sin essä till Alexander von Humboldt är en markör för att Eureka är skriven i en tradition av romantisk naturfilosofi. Upptäcktsresanden, vetenskapsmannen och filosofen Humboldt var en av de mest namnkunniga företrädarna för denna idéströmning, och Poe har uppenbarligen hämtat fakta, idéer och uppslag från de två första volymerna i Humboldts encyklopediska verk Kosmos, där han i sammanlagt fem volymer beskriver allt från universums uppbyggnad, till djur- och växtvärlden samt människan och hennes historia. De två första volymerna utkom 1845-47, alltså åren strax innan Eureka utgavs, de följande två 1850-58. Den ofullständiga femte volymen utgavs postumt 1862. [16]
_ Dock finns inget i Humboldts verk som direkt påminner om den kosmogoni som Poe målar upp. Humboldt var mer återhållsam med spekulationer än många andra romantiska naturfilosofer, och låter ofta frågor utan definitiva svar förbli öppna. Här finns däremot anspelningar på att universum i grunden består av krafter [17] och att alla fysiska fenomen är delar av en helhet, [18] samt ett uttryckligt ställningstagande för att värme, ljus, elektricitet och magnetism är variationer av samma kraft. [19] Här finns också en utläggning om Olbers problem med den mörka natthimlen, ljusets begränsade hastighet och universums ålder som kommer mycket nära det Poe skriver om samma sak. [20]
_ I Västerlandets idéhistoria 1800-1950 (1983) beskriver Gunnar Eriksson den romantiska naturfilosofin som ett försök att övervinna den materialistiska verklighetsuppfattning som upplysningstiden alstrat. Romantikern ville skapa en ny filosofi som ändå stod på naturvetenskapens grund. Kritik mot äldre vetenskaplig kunskapsteori, som t.ex. David Humes invändningar mot empirismen, blandades med en stark tro på det vetenskapliga förnuftets förmåga att erövra sanningen. Resultatet blev en förkärlek för krafter och utvecklingstankar, tron på universums enhetlighet, och panteism. Eriksson & Frängsmyr (2004) tillägger att vägen till en romantisk vetenskaplig filosofi gick från Immanuel Kant över Johann Gottlieb Fichte till Friedrich von Schelling.
_ Intuition, konst och estetisk upplevelse blev också giltiga vägar för att nå naturens innersta väsen. Detta bör man ha i åtanke när Poe hävdar att Eureka är både sann och ett konstverk.

Teorier som vi tar för givna som helt moderna påfund, visar sig ofta vid närmare påseende ha en lång historisk tradition. När Poe exempelvis hävdar att atomerna består av krafter och inte av hårda materiepartiklar, var det egentligen en grundläggande uppfattning inom den romantiska vetenskapen på Poes tid. Den lanserades av Gottfried Leibniz och fick sin slutliga utformning av honom 1714 (monadläran), [21] utvecklades vidare av Emanuel Swedenborg 1734 [22] och utarbetades i en mer matematisk och detaljerad form 1758 av fysikern och matematikern Roger Joseph Boscovich. Den togs sedan upp och bearbetades ytterligare av Immanuel Kant och fick därefter bred spridning genom den romantiske naturfilosofen Friedrich Schellings försorg. [23] Framstående elektricitetsforskare som Priestley och Faraday anammade uttryckligen denna syn på materian och krafterna, i synnerhet Boscovichs version. [24] Uppfattningen levde sedan kvar i bakgrunden under resten av 1800-talet, omformulerades mot sekelskiftet av kemisten Wilhelm Ostwald i form av energetiken [25] och blev sedan vetenskapligt stadfäst med makarna Curies forskning och Einsteins speciella relativitetsteori i början av 1900- talet.
_ Dessa elementära krafter ansågs av de romantiska naturfilosoferna vara av två slag: en inåtriktad och en utåtriktad (jämf. med Poes attraktion och repulsion som de enda krafterna) och att elementarpartiklarna uppstår där dessa krafter möter varandra; [26] också det i överensstämmelse med Poe.
_ Likaså tillhörde en panteistisk natursyn vanligheterna. De nämnda krafterna kunde betraktas som ”ande”. Hos människan blev naturen medveten om sig själv. [27]
_ Teorin att ljus, magnetism och elektricitet är variationer av samma kraft var också vanlig inom den romantiska naturfilosofin. [28] Detta är vad vi nu kallar elektromagnetism. När James Clerk Maxwell bevisade sambandet matematiskt i sina ekvationer 1864 hade teorin alltså redan flera decennier på nacken, med Michael Faraday som den främsta förespråkaren. [29]
_ Utvecklingstankar i olika former utmärkte också denna naturfilosofi. Det fanns gott om föregångare till Charles Darwins evolutionslära, [30] men också universum betraktades som underkastat en utvecklingsprincip. Ofta antog man bara att stjärnor, planeter och himlakroppar föddes, utvecklades och dog kontinuerligt medan universum i sig bestod. [31] Men det fanns motstridande uppfattningar om detta, vilket kommer att exemplifieras framöver.
_ Allt detta är idéer som bär upp Eureka. Läst som romantisk naturfilosofi löser sig alltså per automatik en lång rad omständigheter i Poes essä, som kan slå oss som märkligt ”moderna”.
_ När man väl inser hans starka beroende av tankegods från den romantiska vetenskapen, återstår egentligen inte mycket som är originellt med Poes essä; kommentatorerna som nämns i avdelning 1.2 har uppfattat det så eftersom de saknat kunskap om den idéhistoriska kontexten. Man behöver inte, som sir Eddington gör, tala om någon lycklig slump; [32] bordet var redan uppdukat och Poe kunde samla ihop idéerna i sin essä.
_ Romantisk naturfilosofi ger alltså en förklarande bakgrund till de flesta idéer i Eureka, men tre andra frågor angående essän bör behandlas separat: om modern fysik och dess eventuella släktskap med romantisk naturfilosofi, om multiversum, samt Poes speciella kosmogoni.

2.2 Modern fysik och dess relation till romantisk naturfilosofi

Genom att relatera Eureka till romantisk naturfilosofi förstår vi varifrån Poe fick sina så att säga ”profetiska” idéer. Men därmed besvarar man inte problemformulering i denna uppsats, utan den placeras bara på en högre nivå.
_ Istället bör man ställa sig frågan, hur det kommer sig att den romantiska naturfilosofin i sådan hög utsträckning lyckades formulera uppfattningar som blev gängse vetenskap först under andra hälften av 1800-talet och i synnerhet på 1900-talet. Finns det ett kausalt samband mellan romantisk vetenskap och modern fysik?
_ Att utreda detta i detalj är inte möjligt i denna uppsats, men ett svar går att skissera upp. Enligt Agassi (1969) grundlade Gottfried Leibniz runt sekelskiftet 1700 en vetenskapstradition, som blev stadfäst först på 1900-talet med Einstein. Agassi hävdar att Einstein beskrev sig själv som en ”Leibnizian”, eftersom Leibniz försökte förstå universums grundstruktur som en fråga om relationer och geometri, vilket gjorde det naturligt att betrakta elementarpartiklarna som ”krafter”. Gängse på den tiden var annars variationer av Descartes’ korpuskelteori, som också Newton anslöt sig till. [33] Leibniz’ teori eller spekulation, som fick sin slutliga utformning i monadläran, överensstämmer i grunddragen med den relativistiska fysik som Einstein gav upphov till; men tidigare försök i denna riktning hade stukats eftersom den icke-euklidiska geometrin ännu inte hade slagit igenom. [34]
_ Agassi anser att Einstein inte ursprungligen var inspirerad av Leibniz, men tar som utgångspunkt i sin text att påvisa hur Einstein påverkades indirekt, genom en utvecklingslinje från Leibniz över Boscovich, Kant, Schelling, Faraday och Maxwell. Alla dessa strävade efter att beskriva naturens elementära nivå i begrepp av krafter, även om de två sista bara hade framgång med att bevisa kraftnaturen hos värme, ljus, magnetism och elektricitet. Einstein lyckades införliva också materian och gravitationen i denna tradition, och därmed slöts cirkeln med de antaganden om materia, relationer och krafter som Leibniz ursprungligen gjorde två hundra år tidigare, i opposition till Descartes.

2.3 Tidiga teorier om parallella universum

Om det finns parallella universum, bildar de sammantaget ett multiversum, vilket är en benämning som härmed kommer att användas. Enligt Max Tegmark (2004) var Giordano Bruno den första som spekulerade i multiversum. I första dialogen i De L’Infinito Universo et Mondi (1584) deducerar Bruno på filosofisk väg fram att universum är oändligt stort, och att det därför måste finnas oändligt många världar i den, som tillsammans uppfyller alla upptänkliga möjligheter för hur världar kan gestalta sig. En av alla dessa världar är vår planet, och alla andra världar lyder under samma naturlagar. Detta är enligt Tegmark ett multiversum av enklaste slag, på nivå 1, enligt den klassifikation i fyra nivåer som han föreslagit (2004).
_ Detta har dock inte mycket att göra med det man vanligtvis menar med parallella universum eller multiversum; och Bruno stödjer sig egentligen bara på en idé som formulerades redan under antiken av Demokritos och Epikuros. Det multiversum som Poe beskriver är snarare av Tegmarks nivå 2, d.v.s. en samling universum med olika naturlagar.
_ Bl.a. Rescher (2006) och Gardner (2008) framhåller att Gottfried Leibniz spekulerade om detta nivå 2-multiversum redan 1686, i avdelning 6 av Discours de métaphysique, samt 1710 i Essais de Théodiceé. Denna filosofi är dessutom starkt förknippad med monadläran. [35] Leibniz föreställer sig att ett oändligt antal olika universum är möjliga, alla med annorlunda naturlagar, men att bara ett av dessa är så logiskt motsägelsefritt att Gud väljer ut att förverkliga det. Denna ”den bästa av alla möjliga världar” är inte perfekt för människan, men den bästa som kan uppbådas. Även om dessa andra universum har möjligheten att existera, är Leibniz’s slutsats att de alltså inte gör det.
_ Leibniz var som bekant en av de mest diskuterade filosoferna på 16-1700-talen, och denna filosofi om den bästa av alla möjliga världar hamnade ur mode först genom Voltaires våldsamma satir i Candide: ou l’Optimisme (1759).
_ Idén fick en matematisk utformning 1758 av den tidigare nämnda (avdelning 2.1) matematikern Roger Joseph Boscovich, i Theoria Philosophiae Naturalis. Boscovichs universum byggs upp genom relationerna mellan nolldimensionella punkter i konstant rörelse, och han argumenterar i Supplement IV på matematiska och geometriska grunder för att det kan finnas andra universum där naturlagarna är helt annorlunda, och som därför inte kan komma i kontakt med vårt universum. Det var i samma verk som Boscovich beskrev teorin om att materian består av krafter, vilket också anses ha varit påverkat av Leibniz. [36]
_ Emanuel Swedenborg hade dock redan 1734, i Principia Rerum Naturalium, publicerat en teori om universums uppbyggnad utifrån samma antaganden om nolldimensionella rörliga punkter, vilka han kallar finiter. [37] Också Swedenborg berör tanken på parallella universum i detta verk. Det kan finnas världar där finiterna bildar helt annorlunda geometriska förbindelser, varför samma (natur)fenomen inte existerar i alla världar:

There is a geometrical connection of finites even in worlds quite different from one another; but still the same phenomena do not therefore exist in all; for there may be various kinds of geometrical connections, while only one kind is adapted to the perfection of one and the same world. [Sid. 77] [38]

Också Swedenborg hade antagligen Leibniz som inspirationskälla såväl angående materians uppbyggnad som idén om parallella universum.
_ Voltaire må ha stukat Leibniz’s rykte, men han blev aldrig utrensad ur filosofihistorien; en intellektuell i början av 1800-talet bör ha känt till honom. Boscovichs teori om materians och universums uppbyggnad var likaså välkänd i det anglosaxiska kulturområdet; [39] hans teori om parallella universum bör alltså inte heller ha varit okänd under samma tid. Och Swedenborgs Principia hade publicerats på engelska 1845. [40]
_ Kort sagt hade idéer om multiversum en lång historia redan innan Poe, och han hade goda möjligheter att ta del av dem.

2.4 Eureka och tidigare kosmogonier

Kosmogonin i Eureka visar tecken på att direkt och indirekt vara inspirerad av några tidigare verk samt vetenskapsmän och filosofer. Man kan säga att essän ingår i en löst hållen idétradition som sträcker sig tillbaka till René Descartes, och i vilken man försöker ge en naturvetenskaplig helhetsbeskrivning av universum, inklusive dess uppkomst och utveckling. Av praktiska skäl används här en omvänd kronologi, där man på ett tydligare sätt kan följa olika ledtrådar tillbaka till källan.
_ Även om idétraditionen inte är helt homogen, kan man urskilja gemensamma drag hos teorierna. Alla handlar om evolutionära universum som utvecklas från ett givet ögonblick i tiden, i enklast tänkbara tillstånd (ett formlöst moln av gas, en karaktärslös och homogen materiamassa, en nolldimensionell punkt, o.s.v.). Teorierna låter ”naturliga”, vetenskapliga principer ombesörja att begynnelsetillståndet utvecklas till stjärnor, planeter och alla andra fysikaliska fenomen. Det är försök till naturvetenskapliga kosmogonier i överensstämmelse med det mekanistiska paradigm som stadfästes med den vetenskapliga revolutionen på 15-1600-talen, i kontrast mot tidigare religiösa och mytologiska kosmogonier som t.ex. Första Moseboken i Bibeln. Gud måste inte vara helt utfasad ur dessa mekanistiska kosmogonier, men hans inverkan är reducerad till ett minimum, som till att inplantera rörelse i den ursprungliga homogena materian hos Descartes.
_ Viktigt att vara medveten om i samband med Eureka, är att astronomer inte överlag betraktade universum som evigt vid denna tid, trots att just det ofta påstås i populärt hållen vetenskapshistoria. Som Tipler (1988) visar konfronterades redan Newton själv med omständigheten att hans gravitationsteori implicerade att universum var instabilt. James Ferguson tog problemet ad notam i sin populära Astronomy explained upon Sir Isaac Newton’s Principles (1756) och hävdade att universum därför måste få ett slut, och alltså också filosofiskt sett måste ha haft en begynnelse. Tipler visar övertygande att denna syn på universum var ganska gängse fram till Poes tid, inte minst för att den också stämde överens med en kristen grundsyn.
_ I denna uppsats finns inte utrymme nog att på ett mer genomgripande sätt utreda vad som påverkat kosmogonin i Eureka. Men genom att peka på uppenbara och möjliga influenser kan man visa att Poe inte uppfann sin kosmologi ur tomma intet, och att han byggde vidare på en äldre idétradition.

I.

Robert Chambers och Vestiges

År 1844 utkom i England en anonym bok, som väckte mycket uppståndelse och upprördhet och har gått till vetenskapshistorien. Vestiges of the Natural History of Creation blev en bestseller och utkom i tolv upplagor fram till år 1884. Postumt visade sig skribenten vara en skotsk författare, publicist och geolog vid namn Robert Chambers. [41] I Vestiges samlade Chambers ihop och sovrade bland dåtidens vetenskapliga fakta och teorier för att skapa en helhetsbild av universum. Boken har blivit mest ihågkommen för sin biologiska evolutionsteori. Charles Darwin nämner denna bok i förordet till On the Origin of the Species (1859), och det anses att Darwin uppsköt publiceringen av sin bok ytterligare 15 år på grund av upprördheten kring Vestiges. [42] Edgar Allan Poe hade antagligen kännedom om Vestiges vid tiden för författandet av Eureka. Boken väckte som sagt stort uppseende, men recenserades också i Broadway Journal, mars 1845, där Poe var redaktör. [43]
_ Hos Chambers är den biologiska utvecklingen bara en del av en universell utvecklingsprincip. Allt tenderar att utvecklas från ett primitivt tillstånd till större och större komplexitet och fullkomlighet, inklusive universum själv. Det mänskliga släktets och civilisationens utveckling är en del av denna universella princip. Chambers finner stöd för tanken på kosmos’ utveckling i Laplaces nebularhypotes. Denna hypotes förklarade hur stjärnor och planeter uppkommit ur virvlande stoftmassor genom gravitationens och rörelselagarnas inverkan.
_ Chambers hävdar att alla himlakroppar har ett gemensamt ursprung ur samma nebulösa materia (”nebulous matter”) som en gång fyllt universum:

Precisely thus, seeing in our astral system many thousands of worlds in all stages of formation, from the most rudimental to that immediately preceding the present condition of those we deem perfect, it is unavoidable to conclude that all the perfect have gone through the various stages which we see in the rudimental. This leads us at once to the conclusion that the whole of our firmament was at one time a diffused mass of nebulous matter, extending through the space which it still occupies. So also, of course, must have been the other astral systems. Indeed, we must presume the whole to have been originally in one connected mass, the astral systems being only the first division into parts, and solar systems the second. [Sid. 20]

Chambers utvecklar tanken om universums ursprung i nästa kapitel. Kan vi anta att den ursprungliga nebulösa materian var likformig (”uniform”) och hade samma beståndsdelar (”elements”)?

THE nebular hypothesis almost necessarily supposes matter to have originally formed one mass. We have seen that the same physical laws preside over the whole. Are we also to presume that the constitution of the whole was uniform? – that is to say, that the whole consisted of similar elements. [sid. 27]

Chambers svar är jakande; erfarenheten ger vid handen att all materia kan upphettas och övergå från fast till flytande form och gaser. Efterhand förlorar alla ämnen sin karaktär och börjar likna varandra. Detta är i själva verket den ursprungliga nebulösa materian:

The nebulous matter of space, previously to the formation of stellar and planetary bodies, must have been a universal Fire Mist, an idea which we can scarcely comprehend, though the reasons for arriving at it seem irresistible. [sid. 30]

Liksom Poe förespråkar Chambers att vårt universum inte existerat i evighet, utan har utvecklats ur ett enkelt, likformigt tillstånd. Och även Chambers tillmäter Laplaces nebularhypotes en fundamental roll i formandet av vårt universum.
_ Hur starka intryck Poe tog av Vestiges vet vi inte, med i alla händelser har vi här ett exempel på den kosmogoniska idétradition som Eureka kan anses ingå i. Det visar också att snarlika uppfattningar inte var främmande för Poes samtid. [44]

II.

Erasmus Darwin och ett cykliskt universum

Det finns starka överensstämmelser mellan Chambers och Erasmus Darwin (1731-1802), Charles Darwins på sin tid mycket berömde farfar. Detsamma gäller också i relation till Poe; hos E. Darwin finns nämligen en klart formulerad ”Big Bang-teori” med ett cykliskt universum i överensstämmelse med det i Eureka.
_ Erasmus Darwin [45] befann sig i skarven mellan upplysningstid och romantik. Han var läkare, uppfinnare, filosof, poet och slaverimotståndare. Han lär ha varit mycket läst och välkänd av sin samtid, och den romantiske författaren Percy Bysshe Shelley beundrade honom som naturfilosof och poet. [46] Han refereras i förorden till både 1818 och 1831 års upplagor av Mary Shelleys Frankenstein, or The Modern Prometheus [47] som enbart ”dr Darwin”, implicerande att läsarna var införstådda med vem som åsyftades. På Charles Darwins tid lär han dock ha hamnat i vanrykte på grund av sitt religiösa fritänkande och förespråkande av fri kärlek, samt radikala politiska åsikter som bl.a. ledde till att han försvarade franska revolutionen. Att en teori om arternas utveckling från primitiva organismer i havet var grundläggande för hans naturfilosofi, bidrog antagligen också till att kommande generationer valde att placera honom i historiens glömska.
_ Charles Darwin blev tidigt medveten om farfaderns evolutionsteori, vilket kan ha bidragit till hans eget intresse för frågan. Denna tidiga evolutionsteori hade Erasmus Darwin utbroderat i alla sina stora verk: The Botanic Garden (1791), Zoönomia (1794-96), och The Temple of Nature, or The Origin of Society (1804). I likhet med Chambers uppfattar han inte utvecklingen som enbart en biologisk princip, utan som en naturlag vilken konstituerar hela universum.
_ Zoönomia är en avhandling på prosa, men de två andra nämnda verken är episka dikter avsedda som populära framställning av dåtidens vetenskap och författarens egen naturfilosofi. I dikterna framläggs de strikt vetenskapliga argumenten och resonemangen i fotnoter och appendix, som upptar ungefär hälften av böckernas sidantal.
_ Erasmus Darwin förespråkar tydligt att universum uppkommit ur en gigantisk explosion. På grund av de newtonska lagarna samlar den utspridda materian ihop sig till stjärnor, och ur stjärnorna utspys planeter. Men till slut faller planeterna tillbaka in i stjärnorna, stjärnorna tynar bort, och allt i universum faller efterhand samman i en enda kropp. Dock kommer denna sedan att explodera och forma ett nytt universum. Allt föds, växer till mognad, åldras och dör, inklusive universum själv.
_ I The Temple of Nature formuleras tidernas begynnelse på detta sätt:

Ere Time began, from flaming Chaos hurl’d,
Rose the bright spheres, which form the circling world;
Earths from each sun with quick explosions burst,
And second planets issued from the first.

I The Botanic Garden är Erasmus Darwin mindre explicit, men tillfogar istället en lång klargörande fotnot:

And the mass starts into a million suns;
Earths round each sun with quick explosions burst,
And second planets issued from the first;
Bend, as they journey with projectile force,
In bright ellipses their reluctant course;
Orbs wheel in orbs, round centres centres roll,
And form, self-balanced, one revolving Whole

Fotnoten till detta förklarar den bakomliggande idén, och här står det klart att den är starkt påverkad av astronomen William Herschels teori från 1785 om nebulosornas natur. Herschel hade slutit sig till att dessa dimmiga objekt på stjärnhimlen var ansamlingar av stjärnor, det vi nu kallar galaxer, utanför vår egen galax Vintergatan:

Mr. Herschel [...] observes, that in the vicinity of these clusters of stars there are proportionally fewer stars than in other parts of the heavens; and hence he concludes, that they are attracted to each other, on the supposition that infinite space was at first equally sprinkled with them; as if it had, at the beginning, been filled with a fluid mass, which had coagulated. [...]
_ It may be objected, that if the stars had been projected from a Chaos by explosions, they must have returned again into it from the known laws of gravitation; this, however, would not happen if the whole of Chaos, like grain of gunpowder, was exploded at the same time, and dispersed through infinite space at once, or in quick successions [...]

Hela denna fotnot återges i Appendix II.
_ I samma verk sluter Erasmus Darwin sin kosmiska cirkel. Universums alla kroppar faller in mot ett gemensamt centrum, men ett nytt universum föds:

Roll on, ye Stars! exult in youthful prime,
Mark with bright curves the printless steps of Time;
Near and more near your beamy cars approach,
And lessening orbs on lessening orbs encroach; –
Flowers of the sky! ye too to age must yield,
Frail as your silken sisters of the field!
Star after star from Heaven’s high arch shall rush,
Suns sink on suns, and systems systems crush,
Headlong, extinct, to one dark center fall,
And Death and Night and Chaos mingle all!
– Till o’er the wreck, emerging from the storm,
Immortal NATURE lifts her changeful form,
Mounts from her funeral pyre on wings of flame,
And soars and shines, another and the same.

III.

William Herschel och ett kosmos i utveckling

William Herschel är en av de största astronomerna i vetenskapshistorien. Han upptäckte bl.a. Uranus och en lång rad galaxer, vilka han också kartlade; och han gjorde ett första ambitiöst försök att utröna Vintergatans form och utsträckning. [48]
_ Erasmus Darwin hänvisar direkt till Herschels uppsats On the Construction of the Heavens (1785). [49] I den tecknade Herschel ett instabilt universum med begynnelse och slut, efter att ha iakttagit nebulosor och dragit slutsatsen att de var andra stjärnansamlingar – vi säger numera galaxer [50] – utanför Vintergatan. Han ansåg att de befann sig i olika stadier av utveckling.
_ Tyvärr har Herschels originaltext inte varit tillgänglig till denna uppsats, varför vi här måste förlita oss på andrahandskällor. Encyclopaedia Britannica [51] sammanfattar Herschels uppfattning så här:

In order to interpret the differences between these star clusters, it was natural for William to emphasize their relative densities, which he did by contrasting a cluster of tightly packed stars with others in which the stars were widely scattered. These formations showed that attractive forces were at work: with the passage of time, he maintained, widely scattered stars would no doubt condense into one or more tightly packed clusters. In other words, a group of widely scattered stars was at an earlier stage of its development than one whose stars were tightly packed. Thus, William made change in time, or evolution, a fundamental explanatory concept in astronomy. In 1785 he developed a cosmogony – a theory concerning the origin of the universe: the stars originally were scattered throughout infinite space, in which attractive forces gradually organized them into even more fragmented and tightly packed clusters.

Alltså var stjärnorna ursprungligen jämnt utspridda över vårt oändliga universum, men attraktionen fick dem att samla ihop sig till nebulosor (galaxer). Enligt E. Darwins referat [52] ansåg Herschel dessutom att stjärnorna ursprungligen hade koagulerat ur ett flyktigt ämne som fyllt universum (”infinite space was at first equally sprinkled with them; as if it had, at the beginning, been filled with a fluid mass, which had coagulated”).
_ Stjärnorna i varje nebulosa kommer slutligen att kollapsa i en enda kropp. Med Herschels egna ord från uppsatsen, som de citeras i en andrahandskälla: [53]

[...] the stars forming these extraordinary nebulae, by some decay or waste of nature, being no longer fit for their former purposes, and having their projectile forces, if any such they had, retarded in each other’s atmosphere, may rush at last together, and either in succession, or by one general tremendous shock, unite into a new body.

Tydligen menade Herschel att universums alla stjärnor haft sin begynnelse i ett gemensamt urtillstånd, det flyktiga ämne som fyllde rymden, men att stjärnorna slutligen kollapsar in mot centrum av den respektive galax de tillhör. Han tycks inte, till skillnad från E. Darwin, extrapolera detta ytterligare till en cyklisk uppfattning om universums utveckling.
_ Herschel fann sig dock inte för god att ifrågasätta sig själv. Fram mot sekelskiftet observerade han att alla nebulosor inte var ansamlingar av stjärnor, utan att vissa var stoftmassor ur vilka nya stjärnor tycktes födas. Detta föranledde honom att postulera ett evigt och (åtminstone överlag) stabilt universum, där stjärnor och galaxer kontinuerligt föddes och dog.54] Denna kosmogoni tycks ha blivit populär under 1800-talet, [55] och Hoyles, Golds och Bondis Steady State-teori på 1900-talet kan ses som en mer modern version av den.

IV.

Immanuel Kant och ett evigt kollapsande universum

Det är möjligt att Herschel i uppsatsen från 1785 var inspirerad av landsmannen Immanuel Kants komogoni från 1755, men likheterna är inte så starka att man kan hävda det med bestämdhet.
_ Kants världsförklaring heter Allgemeine Naturgeschichte und Theorie Des Himmels oder Versuch von der Verfassung und dem mechanischen Ursprunge des ganzen Weltgebäudes, nach Newtonischen Grundsätzen abgehandelt. Titeln lyder i engelsk översättning ”Universal Natural History and Theory of the Heavens, or An Essay on the Constitution and the Mechanical Origin of the Entire Structure of the Universe Based on Newtonian Principles”. [56]
_ I första delen av sin universella naturhistoria ger Kant ett första utkast till en nebularhypotes om solsystemets uppkomst ur ett virvlande stoft- eller gasmoln. Denna teori justerade och förfinade sedan Pierre Simon de Laplace, samt formulerade den matematiskt, varför den ofta kallas Kant- Laplaces nebularhypotes. [57] Kant utgår ifrån att allt material som konstituerar solsystemet ursprungligen var jämnt fördelat över detta område i rymden.
_ I andra delen, sjunde kapitlet, extrapolerar Kant sin nebularhypotes till att gälla alla universella kroppar. Sålunda var allt stoff ursprungligen uniformt och karaktärslöst fördelat över hela universum. Värt att notera är att Kant förutsätter att universum är oändligt stort, fyllt av detta jämnt fördelade ursprungsmaterial.
_ Det kunde dock inte förbli i detta tillstånd. Gravitationen skapar rörelse och ojämnheter, vilka sedan ger upphov till stjärnor och planeter. Ojämnheterna som uppstått tenderar att kollapsa in mot en centralpunkt. I en växande sfär runt denna centralpunkt föds och dör nya stjärnor, planeter och galaxer.
_ Detta verkar vara Kants förhållningssätt till de implikationer som de newtonska lagarna ansågs ha: ett evigt och oföränderligt stabilt universum är inte möjligt. Kant arrangerar istället tingen så att universum befinner sig i ett slags evig kollaps, som samtidigt tillåter en ständig nyfödelse:

A scattered confusion of cosmic structures, which might be separated from each other by distances as great as you like, would have an unhindered tendency to rush to dissolution and destruction, unless there were in place a certain arrangement in relation to a common mid-point, the centre of the power of attraction in the universe and, because of systematic movements, the foundation point of all nature.

Skapelsen har haft en början men kommer att fortsätta i evighet, eftersom sfären kan expandera oändligt:

Creation is never complete. True, it once began, but it will never cease. It is always busy bringing forth new natural phenomena, new things, and new worlds.

Liksom Herschel utgick ifrån detsamma 1785, har universums kroppar uppkommit ur ett karaktärslöst ursprungsmaterial som varit jämnt fördelat över kosmos. Stjärnor och stjärnsystem föds och dör – må sedan vara att Herschel inte går lika långt i deduktiva antaganden och spekulationer som Kant gör. Det finns inget som tyder på att Poe skulle ha tagit intryck av Kants kosmogoni, och nebularhypotesen refererar han från Laplace. Men också här har vi ett verk som tydligt ingår i den kosmogoniska idétradition som beskrivits.

V.

Emanuel Swedenborg och den ursprungliga punkten

Hittills har vi talat om världssystem som beskrivs utifrån Newtons lagar för rörelse och gravitation. Till detta kan läggas två naturvetenskapliga kosmogonier som inte utarbetades i en newtonsk tradition: Swedenborgs från 1734 och Descartes’ från 1629-33. Att Swedenborg inte följer den newtonska traditionen framgår av att han varken beaktar Newtons rörelselagar eller gravitationsteori i sin världsförklaring. Newton hade inte heller fått fullt genomslag vid denna tid, eftersom många vetenskapsmän fortfarande föredrog Descartes’ mer enkla men mindre exakta teori om etervirvlar som förklaring till gravitationens uppkomst. [58]
_ Vi talar nu om den yngre Emanuel Swedenborg (1688-1772), vetenskapsmannen och naturfilosofen. Det var först på äldre dagar han fick sina visioner och blev känd som teologisk fritänkare och mystiker. [59] Hans vetenskapliga karriär kröntes av det stora verket Opera Philosophica et Mineralia (1734), vars första volym (av tre) heter Principia Rerum Naturalium. I denna utarbetar Swedenborg sin teori om hela universums utveckling, från uppkomsten av de ursprungliga partiklarna till hur stjärnor och planeter formas ur virvlande stoft.
_ Det först givna hos Swedeborg är det oändliga. Allt som existerar i den materiella världen skiljer sig från det oändliga genom att vara begränsat, ha dimensioner. Detta har starka likheter med den antike filosofen Anaximander, som hävdade att to apeiron (”det gränslösa”) var alltings ursprung. Swedenborg identifierar dock det oändliga med Gud.
_ Från det oändliga urskiljdes en nolldimensionell punkt, som inte bestod av något i sig utom ren rörelse. Den givna eller naturliga rörelsen blir (enligt Swedenborg) ett slags spiralform, som är en följd av den perfekta cirkelrörelsen:

If an absolutely perfect form is circular, then the absolutely perfect figure of the motion above described must be the perpetually circular; that is to say, it must proceed from the centre to the periphery, and from the periphery to the centre. [Sid. 70] [60]

Detta är uppenbarligen en skolastisk artefakt, vilket professor sir W. F. Barrett påpekat; [61] att jämföra med hur även Galilei i sina rörelselagar betraktade cirkelrörelsen som det naturligt givna. [62] Allt i Swedenborgs universum – från elementarpartiklarnas beståndsdelar upp till det virvlande stoftet som formar stjärnorna – har en naturlig strävan att röra sig i cirklar, spiraler och virvlar. Förkärleken för spiraler och virvlar har fått många kommentatorer [63] att hävda att Swedenborg skulle varit påverkad av Descartes’ virvelteori, men det är uppenbart fel. I Le Monde (1629-33) justerade Descartes rörelselagarna hos Galilei och argumenterade för att den naturliga rörelsen var en rak linje. Descartes virvlar uppkommer av mekaniska skäl när materiepartiklarna krockar med varandra. Detta överensstämmer alltså inte med de lagar som formar elementarpartiklarna och styr materians rörelser hos Swedenborg.
_ Eftersom denna punkt eller finit hos Swedenborg är ren rörelse har den en inneboende förmåga till förändring och att skapa nya finiter, i längden allt som existerar:

Now since its motion is most perfect in its nature, since it has the power of creating something very like itself, and since from this point all finite things originate, therefore it must also contain everything finited, and everything which exists through a long series of finites, both actively and passively. For since it is the one only entity which gives existence to finites, there must be included in its very effort and motion everything that is modified throughout any series, or that is capable of still further modification, together with all the properties of selfmodification, such as we find actually existing in the world. [Sid. 68]

Denna ursprungliga punkt ger upphov till finiter med direkt motsatt rörelse. Dessa repellerar varandra och skulle inte kunna åstadkomma någon värld, om de inte uppnådde jämvikt genom att bindas samman i form av ”den första elementarpartikeln”. Dessa strukturer kan dock störas och ge upphov till nya elementarpartiklar. Därigenom har alla ämnen i universum uppkommit. Eftersom materiestoftet har en naturlig strävan att röra sig i cirklar, formas virvlar i vilka stjärnorna formas.
_ Således har hela universum uppkommit ut en ursprunglig punkt, som bestod av ren rörelse. Här är en teori som vi skulle kunna kalla en Big Bang-kosmogoni.
_ När det gäller rörelselagarna var Swedenborg inte i takt med sin samtid, men här ser man ändå att den romantiska uppfattningen om materia som bestående av krafter har en tidig föregångare hos Swedenborg. Som redan nämnts i avdelning 2.1 och 2.3 var han i själva verket 24 år före Boscovich med tanken att materia kan beskrivas utifrån rörelsen hos nolldimensionella punkter. Detta beror antagligen på att båda var påverkade av Leibniz’ monadlära, vilken förklarade att universums minsta beståndsdelar är punkter utan utsträckning – d.v.s. nolldimensionella – och kan betraktas som rena krafter. [64]
_ Som också har behandlats i avdelning 2.3, berör Swedenborg möjligheten av parallella universum. Även här bör han ha varit påverkad av Leibniz.
_ Principia översattes till engelska och publicerades 1845, [65] tre år innan Eureka utgavs, varför det är möjligt att Poe haft kännedom om den.

VI.

Descartes och spontan skapelse ur kaos

Den andra icke-newtonska kosmogonin är betydelsefull eftersom det var det första försöket till en strikt vetenskaplig, mekanisk och materialistisk kosmogoni: René Descartes’ teori i Le Monde (1629-33) och Discours de la méthode (1637). Denna världsförklaring låg till grund för de så kallade cartesiska striderna på lärosäten runtom i Europa, och den gravitationsteori som Descartes utarbetade var den stora konkurrenten till Newtons. Den beryktade mätningen av Jordens form som strapatsrikt utfördes 1735-37 av dels en expedition av astronomer i Lappland, dels av detsamma i Peru, hade för avsikt att avgöra vilken av de båda teorierna som stämde. Newtons teori förutsade avplattade poler, Descartes’ teori spetsiga poler. [66]
_ Descartes går minutiöst tillväga i Le Monde. Universum bestod ursprungligen av en perfekt jämn och orörlig materia. Gud inplanterade en bestämd rörelsemängd i denna materia, vilket ledde till att den maldes sönder till partiklar, och Han drog sig sedan tillbaka för att låta processerna ha sin gilla gång.
_ De mest finfördelade partiklarna är det vi uppfattar som vakuum eller etern. Andra finfördelade partiklar skapar det vi uppfattar som ljus. Vatten, luft och bergarter består av åter andra sorters partiklar.
_ Efter att materien i begynnelsen försatts i kaos av den införda rörelsemängden, blev materiepartiklarna av mekaniska skäl arrangerade i virvlar, i vilka en spontan sovrings- och organisationsprocess skedde. Ur dessa virvlar formades stjärnorna och vårt planetsystem. Gravitationen uppkommer genom den omgivande eterns tryck. Teorin påminner mycket om nebularhypotesen, även om de bakomliggande lagarna är annorlunda.
_ I Discours refererar Descartes i stort sett bara sin teori i Le Monde, men på ett talande sätt. Han förklarar där att Gud hade:

[...] agitated the different parts of this matter so as to create as confused a chaos as any poets could dream up; and then did nothing but allow nature to unfold in accordance with the laws he had established. [...] I then showed how these laws had the result that most of the matter of this chaos had to resolve itself into a certain orderly arrangement that made it resemble our heavens [...] [67]

Med detta har vi nått fram till källan för den naturvetenskapliga idétradition, som Eureka är ett exempel på.

3. DISKUSSION OCH SLUTSATS

Överensstämmelserna mellan Eureka och romantisk naturfilosofi är så klara, att det knappast finns mycket att diskutera här. De skribenter som räknas upp i avdelning 1.1 förvånas över att Poe tycks förebåda modern fysik när han redan 1848 talade om att materia består av krafter, att värme, ljus, magnetism och elektricitet är samma kraft, och hävdar att de fysikaliska fenomenen i universum bara är grader i en dynamisk enhet. Men detta var inte idéer som Poe själv utvecklade, utan som han hämtade direkt från den nämnda naturfilosofin.
_ I avdelning 2.2 visades dessutom, med stöd av Agassi (1969), att Einsteins moderna, relativistiska fysik är historiskt beroende av Leibniz, Boscovich, Kant och Schelling. Genom dem blev de nämnda uppfattningarna också införlivade i den romantiska naturfilosofi. Detta innebär att Eureka är del i den historiska utvecklingen från Leibniz till Einstein, vilket ytterligare förklarar det ”profetiska” intryck den gjort på moderna kommentatorer.
_ Angående multiversum i Eureka är relationen till modern spekulativ vetenskap likartad. Leibniz var också här först med att spekulera om parallella universum med andra naturlagar. Denna idé var förknippad med hans teori om den fysiska världens uppbyggnad, som alltså vidareutvecklades av Swedenborg och Boscovich. Vi kan därför inte finna det osökt att idén om multiversum också förekommer hos såväl Swedenborg och Boscovich som Poe.
_ Alla dessa idéer hade således redan utarbetats av andra, och kan inte tillskrivas Poe. Om Eureka hade något nytt koncept att erbjuda, bestod det snarare i att Poe kombinerade den hyperdynamiska världsuppfattningen hos den romantiska naturfilosofin, med den kosmogoniska idétradition som beskrivs i avdelning 2.4. Men inte heller här var han egentligen iögonenfallande nyskapande. Den hyperdynamiska världsuppfattningen fanns implicit i Chambers’ kosmogoni och fullt uttalad i Swedenborgs. Descartes’ universum består av oändligt delbara materiapartiklar som söndermals och ger upphov till alla fysikaliska fenomen, på grund av de former och storlekar som partiklarna får. Detta är också en hyperdynamisk världsbild, om än utan att grunda den på naturkrafters spel; hos Descartes finns bara delbar materia i rörelse.
_ Kort sagt kan det inte ha varit särskilt otänkbart på Poes tid att föreställa sig ett sådant universum som uppmålas i Eureka. ”Big Bang-teorier” hade dessutom formulerats långt tidigare, som hos E. Darwin och Swedenborg. Också hos Descartes finner vi en teori som påminner om Big Bang-teorin.

3.1 Slutsats

Denna uppsats har visat att Edgar Allan Poes essä Eureka inte är en sådan unik eller ens originell prestation som den i modern tid ofta har uppfattats som. Det är en missuppfattning som beror på en felaktig uppfattning om hur vetenskapen och naturfilosofin verkligen föreställde sig universum och dess uppbyggnad på Poes tid och tidigare. Idéerna i Eureka är starkt beroende av romantisk naturfilosofi och de tänkare som inspirerade den filosofin. Einstein var indirekt påverkad av samma källor, när han i modern tid utvecklade relativitetsteorin.
_ Från den romantiska naturfilosofin övertog Poe uppfattningarna om materian som bestående av krafter, föregripandet av elektromagnetismen, tanken på naturens enhetlighet och panteismen. De tänkare och vetenskapsmän som inspirerat den romantiska naturfilosofin, var också ansvariga för teorin om multiversum. Ursprungligen hade Gottfried Leibniz laborerat med den redan 1686. Roger Joseph Boscovich, som lär ha varit välkänd på Poes tid, hade 1758 formulerat en matematiskt grundad version om parallella universum. Liknande spekulationer förekommer i Emanuel Swedenborgs verk Principia Rerum Naturalium (1734), som utgavs i engelsk översättning 1845, tre år innan Eureka publicerades.
_ Poes essä går också att placera in i en idétradition av naturvetenskapliga kosmogonier, som kan exemplifieras med föregångare som Robert Chambers, Erasmus Darwin, William Herschel, Immanuel Kant, Emanuel Swedenborg och ursprungligen René Descartes.
_ Det cykliska universum som Poe beskriver kan mycket väl ha blivit direkt inspirerat av E. Darwin, som i sin tur erkände sitt beroende av Herschel.
_ I Eureka sammanförde Poe denna idétradition av naturvetenskapliga kosmogonier, men den romantiska naturfilosofins hyperdynamiska och panteistiska världsbild.

APPENDIX I

Sir Arthur Eddington i brev till Arthur Hobson Quinn. Publicerat i Quinn: Edgar Allan Poe: a critical biography (New York, 1941), sid. 555 f:

”1940 Sept 29

I am returning your typescript separately, as I think a letter is less likely to be delayed.

First, I raise no objections to any of your quotations from my writings. Opinions will naturally differ as to how far the resemblance between the ideas I am attempting to express and those of Poe to which the quotations are considered relevant should be stressed rather than the differences; but, whilst not always convinced of the appropriateness, I am not averse to their being used in your argument.
_ Secondly, I think you make out clearly that ’Eureka’ is not a work of dotage or disordered mind. It is, I think, the work of a man trying to reconcile the science of his time with the more philosophical and spiritual cravings of the mind. Poe, besides being fairly well-informed in science and mathematics, seems to have had the mind of a mathematician, and consequently was not to be put off with vague phrases; and made a creditable attempt to introduce precision of thought.
_ The correspondence between some of his ideas and modern views is interesting; but, as bearing on his intellectual powers, one must view it with some detachment. Any one of independent mind – a rebel against conventionally accepted views – is likely to hit the marks sometimes. This is particularly the case when it is a case of philosophical and spiritual intuition versus scientific progress. The idea of ’unity in diversity and diversity in unity’ is now becoming actually realised in scientific theory; but until science had reached a certain stage of development it was no more helpful to science than the doctrine of the Trinity which contains the same idea. I expect many believed that this must be an ultimate truth, but science must be left gradually to find it by its own pedestrian progress.
_ I should say then that regarded as an attempt to put forward a new physical theory, ’Eureka’ would rightly be regarded as a crank-theory by scientists of the time. (The trouble with cranks is usually, not that they are not far-seeing, but that they have no appreciation of the immediate obstacles in the road.) Poe’s more definite suggestions (in the contemporary state of science) were not unintelligent but amateurish. But as a ’poem’ on the significance of things as partially revealed in the state of science of the time, I think it showed a fine penetration.

Yours sincerely,

A.S. Eddington”

APPENDIX II

Erasmus Darwin i The Botanic Garden (New York, 1798), del 1, sid. 4 f:

”Mr. Herschel has given a very sublime and curious account of the construction of the heavens, with his discovery of some thousand nebulae, or clouds of stars; many of which are much larger collections of stars than all those put together, which are visible to our naked eyes, added to those which form the galaxy, or milky zone which surround us. He observes, that in the vicinity of these clusters of stars there are proportionally fewer stars than in other parts of the heavens; and hence he concludes, that they are attracted to each other, on the supposition that infinite space was at first equally sprinkled with them; as if it had, at the beginning, been filled with a fluid mass, which had coagulated. Mr. Herschel has further shewn, that the whole sidereal system is gradually moving round some centre, which may be an opake mass of matter. Philos. Trans. V. LXXIV. If all these suns are moving round some great central body, they must have had a projectile force, as well as a centripetal one; and may thence be supposed to have emerged or been projected from the material where they were produced. We can have no idea of a natural power which could project a sun out of Chaos, except by comparing it to the explosions or earthquaked owing to the sudden evolution of aqueous or of other more elastic vapours; of the power of which, under immeasurable degrees of heat and compressions, we are yet ignorant.
_ It may be objected, that if the stars had been projected from a Chaos by explosions, they must have returned again into it from the known laws of gravitation; this, however, would not happen if the whole of Chaos, like grain of gunpowder, was exploded at the same time, and dispersed through infinite space at once, or in quick successions; and the secondary planets from the primary ones, at the beginning of their course, they might be so influenced or diverted by the attractions of the suns, or sun, in their vicinity, as to prevent their tendency to return into the body from which they were projected.
_ If these innumerable and immense suns, thus rising out of chaos, are supposed to have thrown out their attendant planets by new explosions, as they ascended; and those, their respective satellites, filling, in a moment, the immensity of space with light and motion, a grander idea cannot be conceived by the mind of man.”

KÄLLFÖRTECKNING

Agassi, Joseph: Kant’s Program (Synthese, vol. 23, nr. 1, 1971).

Agassi, Joseph: Leibniz’s Place in the History of Physics (Journal of the History of Ideas, vol. 30, nr. 3, 1969).

Aldiss, Brian: Trillion Year Spree: The History of Science Fiction (London, 1988). ISBN 0-586-08684-6

Arrhenius, Svante: Emanuel Swedenborg as a Cosmologist (Stockholm, 1908).

Berghorn, Rickard: Edgar Allan Poe som kosmologisk profet (Tidningen Kulturen, 29 okt. 2007).

Bergquist, Lars: Swedenborgs hemlighet: om Ordets betydelse, änglarnas liv och tjänsten hos Gud (Stockholm, 1999). ISBN 91-27-06981-8

Bertotti, Bruno (red.): Modern Cosmology in Retrospect (Cambridge, 1990). ISBN 0-521-37213-5

Boscovich, Roger Joseph: A Theory of Natural Philosophy (Chicago/London, 1922). Engelsk övers. J. M. Child (orig. Theoria Philosophiae Naturalis, 1758).

Cappi, Alberto: Edgar Allan Poe’s Physical Cosmology (The Quarterly Journal of the Royal Astronomical Society, 35, 1994). Texten tillgänglig på <www.bo.astro.it/~cappi/poeabs.html> (2009-09-06)

Carlson, Eric W: Poe on the Soul of Man (Edgar Allan Poe Society of Baltimore, 1973). Texten tillgänglig på <www.eapoe.org/papers/psblctrs/pl19721.htm> (2009-09-06)

Chambers, Robert: Vestiges of the Natural History of Creation (London, 1844).

Danielsson, Ulf: Stjärnor och äpplen som faller: en bok om upptäckter och märkvärdigheter i universum (Stockholm, 2003). ISBN 91-0-010138-9

Darwin, Erasmus: The Botanic Garden: A Poem (New York, 1798). Orig. 1791.

Darwin, Erasmus: The Temple of Nature: or, The Origin of Society (Baltimore, 1804). Orig. s.å.

Delp, Robert W: Andrew Jackson Davis: Prophet of American Spiritualism (The Journal of American History, vol. 54, nr. 1, 1967).

Descartes, René: Discourse on the Method of Rightly Conducting one’s Reason and Seeking Truth in the Sciences (nätpublicerad på Early Modern Texts, nov. 2007). Engelsk övers. Jonathan Bennett (orig. Discours de la méthode, 1637). Texten tillgänglig på <www.earlymoderntexts.com/ pdf/descdisc.pdf> (2009-09-06)

Descartes, René: The World: or, Treatise on Light (New York, 1979). Engelsk övers. Michael S. Mahoney (orig. Le Monde, ou Traite de la lumiere, 1629-33). Texten tillgänglig på <www.princeton.edu/~hos/mike/texts/descartes/world/worldfr.htm> (2009-09-06)

Eriksson, Gunnar & Frängsmyr, Tore: Idéhistoriens huvudlinjer (2004). ISBN 91-46-21086-5

Eriksson, Gunnar: Västerlandets idéhistoria 1800-1950 (Stockholm, 1983). ISBN 91-7021-438-7

Gardner, Martin: The Price We Pay. Essä/recension i The New Criterion (nov, 2008). Texten tillgänglig på <www.newcriterion.com/articles.cfm/The-price-we-pay-3949> (2009-09-06)

Greene, Brian: Det stoff varav kosmos väves: Rummet, tiden och verkligheten (Stockholm, 2005). Övers. Hans Uno Bengtsson (orig. The Fabric of the Cosmos, 2005). ISBN 91-1-301397-1

Harrison, E. R: The Dark Night Sky Riddle: A ”Paradox” that Resisted Solution (Science 23, vol. 226, nr. 4677, 1984).

Heimann, P. M: Faraday’s Theories of Matter and Electricity (The British Journal for the History of Science, vol. 5, nr. 3, 1971).

Hoskin, Michael: William Hershel and the Construction of the Heavens (Proceedings of the American Philosophical Society, vol. 133, nr. 3, 1989).

Humboldt, Alexander von: Cosmos: a Sketch of a Physical Description of the Universe. Vol. 1 (London, 1864). Engelsk övers. E. C. Otté (orig. Kosmos: Entwurf einer physischen Weltbeschreibung. Vol. 1, 1845).

Humboldt, Alexander von: Cosmos: a Sketch of a Physical Description of the Universe. Vol. 2 (London, 1860). Engelsk övers. E. C. Otté (orig. Kosmos: Entwurf einer physischen Weltbeschreibung. Vol. 2, 1847).

Kant, Immanuel: Universal Natural History and Theory of the Heavens: or, An Essay on the Constitution and the Mechanical Origin of the Entire Structure of the Universe
Based on Newtonian Principles. (Nätpublicerad sept. 2008.) Engelsk övers. Ian Johnston (orig. Allgemeine Naturgeschichte und Theorie des Himmels, 1755). Texten tillgänglig på <records.viu.ca/ ~johnstoi/kant/kant2e.htm> (2009-09-06)

King-Hele, Desmond: Doctor of Revolution: The Life and Genius of Erasmus Darwin (London, 1977). ISBN 0-571-10781-8

King-Hele, Desmond: Erasmus Darwin and the Romantic Poets (London, 1986). ISBN 0-333-39010-5

Lamm, Martin: Swedenborg: en studie över hans utveckling till mystiker och andeskådare (Johanneshov, 1987; orig. 1915). ISBN 91-7638-067-X

Lartigue, Juan: Edgar Allan Poe and Science: A Cosmic Poet (nätpublikation på The Poe Decoder, mars 2000). Texten tillgänglig på <www.poedecoder.com/essays/lartigue> (2009-09-05)

Leibniz, Gottfried: Discourse on Methaphysics (nätpublicerad på Early Modern Texts, sept. 2004). Övers. Jonathan Bennett (orig. Discours de métaphysique, 1686). Texten tillgänglig på <www.earlymoderntexts.com/pdf/leibdm.pdf> (2009-09-06)

Leibniz, Gottfried: The Principles of Philosophy Known as Monadology (nätpublicerad på Early Modern Texts, sept. 2004). Övers. Jonathan Bennett (orig. La Monadologie, 1714). Texten tillgänglig på <www.earlymoderntexts.com/pdf/leibmon.pdf> (2009-09-06)

Lovell, sir Bernard: Herschel’s work on the structure of the universe (Notes and Records of the Royal Society of London, vol. 33, nr. 1, 1978).

Meyers, Jeffrey: Edgar Allan Poe: His Life and Legacy (London, 1992). ISBN 0-7195-5023-8

Naess, Atle: När Jorden stod stilla: Galileo Galilei och hans tid (Stockholm, 2007). ISBN 978-91-7343-075-3

Poe, Edgar Allan: Eureka: a Prose Poem (New York, 1848). Texten tillgänglig på <www.eapoe.org/ works/editions/eurekac.htm> (2009-09-06)

Quinn, Arthur Hobson: Edgar Allan Poe: A Critical Biography (New York, 1941).

Rescher, Nicholas: Studies in Leibniz Cosmology: Nicholas Rescher Collected Papers vol. 13 (Heusenstamm, 2006). ISBN 978-3-938793-22-0

Singer, Charles: Naturvetenskapens historia (Lund, 1991). Övers. Inger Larsson (orig. A Short History of Science to the Nineteenth Century, 1941). ISBN 91-40-01766-4

Singh, Simon: Big Bang: Allt du behöver veta om universums uppkomst och lite till (Stockholm, 2005). Övers. Margareta Brogren (orig. Big Bang: The Most Important Scientific Discovery of all Time and why You Need to Know About it, 2004). ISBN 91-7343-020-X

Sjöström, Jörgen: Newton och gravitationen: på himmelen och på Jorden (Stockholm, 2007). ISBN 978-91-1-301637-5

Smoot, George & Davidson, Keay: Krusningar i tiden (Stockholm, 1994). Övers. Hans Uno Bengtsson (orig. Wrinkles in Time, 1993). ISBN 91-37-10461-6

Snijders, Raymond: Fysik för filosofer: den moderna fysikens idévärld (Stockholm, 2002). ISBN 91-89538-38-2

Swedenborg, Emanuel: The Principia: or, The First Principles of Natural Things. Vol. 1-2 (London, 1912). Engelsk övers. James R. Rendell & Isaiah Tansley (orig. Principia Rerum Naturalium, 1734).

Tegmark, Max: Parallel universes i Barrow, Davies & Harper (red.): Science and Ultimate Reality: From Quantum to Cosmos (Cambridge, 2004). ISBN 0-521-83113-X

Tipler, Frank J: Olber’s paradox, the Beginning of Creation and Johann Mädler (Journal History of Astronomy, vol. 19, 1988). Texten tillgänglig på <adsabs.harvard.edu/full/1988jha....19...45t> (2009-09-06)

Uddenberg, Nils: Idéer om livet: en biologihistoria. Band I (Stockholm, 2003). ISBN 91-27- 09358-1

Valéry, Paul: Au sujet d’Eurêka. Essä i Oeuvres Complètes (Paris, 1921). Översatt till engelska som On Poe’s Eureka (i Leonado, Poe, Mallarme: Collected Works of Paul Valéry. Vol. 8. Princeton, 1972).

Welsh, Susan: The Value of Analogical Evidence: Poe’s ”Eureka” in the Context of a Scientific Debate (Modern Language Studies, vol. 21, nr. 4, 1991).

NOTER

Återgivning utan tillstånd förbjudet
© Rickard Berghorn