RICKARD BERGHORN
MED E.T.A. HOFFMANN I MARDRÖMMARNAS RIKE
En tidig skräck- och fantasymästare
Ernst Theodor Amadeus Hoffmann (1776-1822) var den mest fantasifulla och uppfinningsrika författaren under den tyska romantiken. Han föddes i Köningsberg, utbildade sig till jurist men blev framför allt verksam som kompositör, tecknare och författare. Till hans litterära produktion hör skräckklassiker som romanen Djävulselixiret och novellen "Sandmannen". Med fantastiska berättelser som "Nötknäpparen", "Det främmande barnet" och "Den gyllene krukan" grundlade han fantasygenren.
_ Katten Murrs tankar om livet blev hans sista och mest populära roman, som kom i två delar mellan 1820 och 1822. Hans påverkan på eftervärldens litteratur är stark, och bland de som inspirerats finns såväl Edgar Allan Poe och Lewis Carroll som August Strindberg och Neil Gaiman.
* * *
För knappt ett decennium sedan utgavs en novellsamling av E. T. A. Hoffmann, Don juan och andra berättelser (1996). Den hittas fortfarande på de flesta bibliotek och får väl därför antas vara den mest lästa introduktionen till författaren som för närvarande finns på svenska. 2007 utkom också en uppmärksammad översättning av Katten Murrs tankar om livet (Lebens-Ansichten Des Katers Murr, 1820-22) med en introduktion av Horace Engdahl. Det är visserligen en intressant utgåva men inte lika representativ för Hoffmanns litterära universum. Därför känns det passande att utgå ifrån den förra boken när man lyfter fram författarens egna verk och hans ställning i vår tid.
_ Det finns nämligen något återhållet över urvalet i boken. Ernst Theodor Amadeus Hoffmann (1776-1822) är en av de största fantasterna i världslitteraturen, men att hans författarskap ändå innehåller starka inslag av realism påpekas tydligt här. Baksidestexten berättar att "den vilda ingivelsen och den nyktra iakttagelsen […] bildar en oupplöslig förening" i hans berättelser. De två första novellerna är också ganska fantasifattiga historier: "Riddar Gluck" berättar om en man som beundrar kompositören Gluck till den grad att han tror sig vara honom, "Don Juan" är en konventionell spökhistoria och egentligen främst en betraktelse över Mozarts opera "Don Giovanni". Boken fortsätter betydligt mer vildvuxet med "Nötknäpparen" och "Sandmannen", men besinnar sig åter med bland annat brottmålshistorien "Fröken von Scuderi". I den avslutande novellen "Tillfrisknandet" blir en man botad från sin sinnesförvirring och kommer till insikt om att det fantastiska han upplevt bara varit fantasier – realismen segrar. Man får en känsla av att en drömmare som Hoffmann blir godtagbar av moderna läsare först om man betonar att han verkligen var realist också. För min del skulle man gärna kunnat byta ut två eller tre noveller mot de halsbrytande fantasier som verkligen visar författarens särart.
_ E. T. A. Hoffmann var en framstående tysk musiker och begåvad tecknare, som blev författare först mot slutet av sitt liv. Dagarna tillbringade han i hårt arbete för att festa loss om kvällarna och supa sina vänner och inte minst sig själv under bordet. Under ett dussintal år fram till sin död i syfilis författade han i snabb takt sina noveller och romaner, som gav honom stor berömmelse och god inkomst. Arbetsdagarna brukade han inleda med champagnefrukost.
_ Variationen bland dem är stor. Den ena berättelsen är sällan den andra lik, men några gemensamma teman löper genom de flesta: kärleken till musik och konst. Ständigt närvarande i berättelserna är inte bara en småborgerligt dammig vardag, utan som kontrast också det fantastiska, övernaturliga och skräckinjagande. Bland hans mest kända verk finns den nästan surrealistiska skräckromanen Djävulselixiret (1815-16).
_ Hoffmann var i själva verket den mest högromantiska av alla romantiker. Dessa präglade starkt sin tid och revolterade mot tidsandan från 1700-talet, som uppfattades som alltför vetenskaplig och förnuftsinriktad. Istället intresserade man sig för fantasin, det exotiska, drömmarnas värld och det okända såväl inom människan som utanför vår verklighet. Man skrev lika gärna om medvetandets nattsida och hemska dubbelgångare som om magi, män som förlorar sin skugga och underjordens drottning i Falu koppargruva.
_ Eftersom romantikerna också ogillade regler av alla slag var man snara med rena formexperiment, som kan kännas häpnadsväckande moderna för oss. I Hoffmanns roman Katten Murrs tankar över livet skriver katten i titeln ner sina satiriska reflektioner på de tomma sidorna i en anteckningsbok som tillhört hans husbonde, musikern Kreisler och tillika Hoffmanns alter ego. I romanen löper kattens text parallellt med och kommenterar den övriga texten, där Kreisler berättar om sitt eget stormiga liv.
_ Hoffmanns klassikerstatus är fast förankrad i litteraturhistorien. I Sverige beundrades han bland annat av August Strindberg, som enligt sina brev kom att hålla Hoffmann högre än Poe. Strindberg försökte också imitera hans stil i novellen "Den romantiske klockaren på Rånö". [1] Men som med de flesta andra klassiker för Hoffmann numera en ganska undanskymd tillvaro bland den stora läsande allmänheten. Det är ju tyvärr en vanlig missuppfattning att det som är gammalt också måste vara dammigt och tråkigt. Hans berättelser har dock blivit kända genom scenuppsättningar och filmer, till exempel Offenbachs opera Hoffmanns äventyr och Tjajkovskijs balett Nötknäpparen.
_ Det är lätt att förstå varför originalversionen av Nötknäpparen inte brukar hittas på bibliotekshyllan bredvid andra barnboksklassiker som Alice i Underlandet eller Trollkarlen från Oz. Den är lite för mörk och skrämmande, och det ålderdomliga språket är nog inte helt lätt för ett barn att ta till sig. Men berättelsen är så fascinerande, dubbelbottnad och mästerligt skriven att den ändå fungerar utmärkt för vuxna läsare.
_ Historien utspelar sig vid juletid och huvudperson är lilla Maria. Nötknäpparen i titeln skänks som julklapp till familjen och är formad i trä som en liten pojke. Den och leksakerna i barnkammaren kommer förstås till liv om kvällarna när alla utom Maria sover. Hon hjälper Nötknäpparen att bekämpa den fasansfulla Råttkungen som lever i huset. Som tack tar Nötknäpparen med Maria på en vandring i den fantasivärld han egentligen tillhör, till vilken de kommer genom att krypa igenom ärmen på en gammal pälsrock. Detta är berättelsen i mycket grova drag och antyder knappast hur dovt hotfull och febrig stämningen verkligen är under den glättiga ytan.
_ Med "Nötknäpparen" och den mer okända novellen "Det främmande barnet" skapade Hoffmann den sortens barnfantasy som exempelvis Astrid Lindgren gärna skrev. Det går en tydlig linje från Nötknäpparen över Lewis Carrolls Alice-böcker och L. Frank Baums Oz-serie till Nils Karlsson Pyssling och Allrakäraste syster. En modig liten flicka som hjälte har också blivit något av en fantasykonvention som man hittar inte minst hos Carroll och Baum. [2] Man kan för övrigt läsa Neil Gaimans Stardust och Coraline i anslutning till detta och se hur tydligt "hoffmannskt" även han ofta skriver. [3]
_ "Sandmannen" är ofta obligatorisk läsning i litteraturstudier som exempel på romantisk prosa, och är nog därmed Hoffmanns mest lästa och publicerade berättelse. Humorn är cynisk och satirisk, men novellen innehåller också scener med djup skräck.
_ Huvudpersonen Nathanael genomlever ett trauma som barn. Dels berättar en barnjungfru om den hemska gubben Sandmannen, som stjäl barnens ögon ifall de inte sover om nätterna. Dels får familjen om kvällarna besök av en mystisk och skräckinjagande man vid namn Coppelius. Pojken börjar tro att denne är just Sandmannen. Istället för att gå till sängs nästa gång mannen kommer, gömmer han sig för att spionera. Och finner att mannen och hans fader utför alkemiska experiment om nätterna. När den skräckslagne pojken blir upptäckt gör Coppelius en ansats att plocka ut hans ögon, men hindras av fadern. Istället bryter Coppelius sönder pojkens kropp i smådelar som om han vore en mekanisk docka, undersöker dem likt en vetenskapsman och sätter ihop honom igen. Pojken vaknar inte upp ur sin hysteriska medvetslöshet förrän många dagar därefter.
_ Som vuxen, när han tror sig ha kommit över denna "inbillning", möter han en motbjudande italiensk mekaniker och uppfinnare vid namn Coppola. Denne säljer "sköna ögon" (glasögon). Nathanael blir övertygad om att Coppola är identisk med barndomens skräckfigur, vilket också verkar stämma när han dras in i en grotesk historia som överskuggas av Coppolas närvaro. Och det är inte gott för förståndet att bli förälskad i en perfekt kvinna, som visar sig vara en mekanisk docka…
_ Ytligt sett saknar novellen helt rim och reson. Intrigen bygger knappast på någon logik och är en kompott av infall och spretiga idéer. Däremot saknas inte följdriktighet, för liksom i en dröm eller mardröm förs handlingen fram genom fria associationer och förmodade samband. Det är för övrigt en berättarteknik som också finns i "Nötknäpparen".
_ Det finns en tredje novell i Don Juan och andra berättelser som är värd att titta närmare på. Frank Heller gör i antologin All världens detektivhistorier visst nummer av att Hoffmanns novell "Datura fastuosa" skulle kunna vara en föregångare till Edgar Allan Poes deckare. Den är kanske intressant som tidig kriminalhistoria, men det är märkligt att Heller inte fastnade för "Fröken von Scuderi" istället. Titelns fröken är en äldre och mycket klok dam, som beslutar sig för att ta reda på sanningen bakom en rad mord i Paris. Det är också hennes "utredning" som till slut avslöjar mördaren. Novellen innehåller faktiskt alla ingredienser som utmärker den klassiska pusseldeckaren, vilket bland andra påpekats av Gilbert Adair 2002 och Dag Hedman 2007. [4]
_ I deckarsammanhang blir novellen ofta förbisedd, kanske för att urdetektiven i fråga råkar vara en kvinna; av tradition brukar ju detektiver vara män. Men det hör till saken att just kvinnor ofta får axla rollen av Förnuftet hos Hoffmann. Till exempel är det en viss Klara i "Sandmannen" som försöker ge naturliga förklaringar till allt Nathanael upplever.
_ Hoffmanns kvinnor kan kategoriseras i två grupper. Dels de översinnliga och mer eller mindre ouppnåelig; alltifrån en förtrollande ormkvinna till överjordiskt vackra och nästan gudalika kvinnor. Dels jordnära och förnuftsstyrda vardagskvinnor som von Scuderi och Klara.
_ Det är förstås de översinnliga och gränsöverskridande kvinnorna som främst intresserar en romantiker som Hoffmann. De andra är i bästa fall en tidig miss Marple eller goda hemmafruar.
_ Men om de unga kvinnorna uppför sig alltför korrekt och väluppfostrat i de borgerliga salongerna får man se upp – då kan de visa sig vara mekaniska dockor. [5]
