"På det hela taget är ... Det vita folket och andra fantastiska berättelser en underhållande och lättläst novellsamling, där de nyskrivna styckena, bl.a. redaktören Rickard Berghorns 'En märklig klocka', står sig väl i konkurrensen. Men bokens smycke är Théophile Gautiers eleganta och bitterljuva spöknovell 'Omfale' från 1800-talets mitt." — Ivar Armini

Dagens Nyheter Kultur 6/8 2002:

"Det här är en antologi som med sina sju bidrag vill uppmärksamma den brokiga litterära genre som brukar gå under samlingsnamnet fantastika. Titelnovellen står den febrige Arthur Machen för ÷ en spiritistiskt och folkloristiskt influerad berättelse från 1900-talets början med starkt hallucinatoriska drag. En klassisk engelsk saga som perverterats och försetts med tidstypiskt teosofisk ramhandling. Dess stilistiska och motivistiska vildsinthet står i stark kontrast mot den i USA verksamme Fitz-James O'Briens novell 'Diamantlinsen', som i den samtide Poes anda utnyttjar vetenskapliga landvinningar och nykter prosa för att gestalta mänskliga moras och metafysiska antaganden.
   Den franske eleganten Théophile Gautier framstår som väldigt fransk i jämförelse; här med den erotiska fantasin 'Omfale', vars franska undertitel — 'histoire rococo' — väl sammanfattar stycket. Den siste av de översatta författarna är den i sin samtid så omsusade dekadenten greve Stanislaus Eric Stenbock, mycket riktigt släkt med Magnus och föremål för den märkligaste författarbiografi jag läst: John Adlards Stenbock, Yeats and the nineties från 1969. Som författare var han oftast långt ifrån tjänlig, allt för ivrig att bränna av fyrverkerierna. Men 'Albatrossens ägg' i denna antologi är mer stillsam: en skir och melankolisk allegori med koppling till Coleridge.
   [...]
   Mest fascinerad blir jag emellertid av de tre svenska bidragen till antologin, av Henrik Johnsson, Rickard Berghorn och Peter Fisk. Detta är nutida fantastiska berättelser, inte alls oävna, men effekten blir ändå litet vemodig. Det här är texter som spricker av längtan av att vara skrivna i en förfluten tid och kanske av någon annan. [...] Paradoxalt nog förlänar denna saknad de moderna berättelserna en särskild kvalitet." — Jonas Thente

Codex nr 16, 2002:

"Det vita folket är den senaste boken från det lilla förlaget Aleph, och även den första som har omslag i färg, så den ser riktigt lyxig ut. Precis som den tidigare Berättelser i svart så rör den sig i gränslandet mellan fantasy och skräck och innehåller en blandning av nya och gamla noveller. Förutom novellerna finns också en kort presentation av varje författare.
   Fyra av novellerna är gamla, och dessa råkar även sammanfalla med de som är skrivna av utländska författare: 'Det vita folket' av Arthur Machen (en av H P Lovecrafts inspirationskällor), 'Diamantlinsen' av Fitz-James O'Brien, 'Albatrossens ägg' av greve Eric Stenbock (som visserligen hade svenska rötter, men skrev på engelska) och 'Omfale' av Théophile Gautier.
   De nyskrivna novellerna är 'Mannen som drömde' av Henrik Johnsson, 'En märklig klocka' av Rickard Berghorn och 'Herr Pollis [sista] resa' av Peter Fisk.
   Precis som i Alephs övriga böcker så är språket utmärkt, till skillnad från den engelsksmakande svenska som man ofta hittar i översatt fantasy (och ännu värre, ibland även i svenskskriven). Om jag ska säga något övergripande om boken så får det bli att den lämnar en lätt känsla av vemod efter sig. Inte bara för att den är så tunn, utan även för att flera av novellerna handlar om avsked eller förluster av olika slag.
   Det vita folket ges ut av Aleph Bokförlag och har ett omfång på 129 sidor." — Hans Persson

BLM nr 5, 2002:

"'När han vaknade nästa morgon satte han in ögonen i deras hålor och gick ned för att äta frukost.'
   Så lyder en häpnadsväckande mening i Henrik Johnssons novell 'Mannen som drömde'. Häpnadsväckande både genom sitt innehåll och genom författarens attityd till detta innehåll: utsagan kommenteras nämligen inte alls, huvudpersonen sätter in sina ögon, äter frukost och går vidare till viktigare saker. För mig är den generositeten, det slöseriet med en detalj som andra skulle bygga världar kring, den stora behållningen av en novell som gör det fatala misstaget att placera sig i samma historiska miljö som dess inspiratörer höll till i: symbolismens parisiska sekelslut är så uppenbart fadder till denna variation på temat livet en dröm, att det blir lite för mycket när den också utspelas i Paris, med en huvudperson som i likhet med den deliriskt drömmande parisaren Nerval heter Gérard. Längre fram i antologin kan man läsa en äkta parisfantast, Nervals vän Gautier: mitt intryck är att Johnsson egentligen överträffar föregångarens väl söta historia och knappast behöver sin Parisdekor. Det vita folkets redaktör Rickard Berghorn utnyttjar i sitt bidrag till antologin en historisk men inhemsk miljö, Stockholm år 1950, en miljö som är lättare att bottna i och ändå gör jobbet att ge historien dess lätt distanserade patina. Detaljer? Visst, men skriver man fantastiskt (den term med vilken Berghorn rappt huggit av den gordiska knuten av benämningar som fantastika, sf, fantasy, saga, skräck, gotik, nygotik) så vet man att allt hänger på detaljen.
   Det vita folket är både livstecken och kulturhistoria ÷ nyskrivet blandat med klassiker från en genre som aldrig kan försvinna så länge människan är ett djur med dåligt mörkerseende, sömnbehov och förmåga att föreställa sig det hon inte ser. Det viktigaste bidraget är naturligtvis titelnovellen från 1904, Arthur Machens veritabla hörnsten till genrens spökslott som obegripligt nog aldrig översatts till vårt språk. 'Det vita folket' är både ett intellektuellt kraftprov (dess inledande definition av verklig ondska respektive godska glömmer man inte så lätt) och en genom antydningar förledande variant på det gamla kära temat om di smaa under jordi; den tydliga inspirationskällan till John Crowleys moderna mästerverk Little, Big. Än lever älvorna, tro inget annat." — Kristoffer Leandoer

Enhörningen, på dess hemsida från oktober 2002:

"Det vita folket är en rätt hygglig novellsamling, måste jag säga. [...] Författarnamnen är för mig närmast obekanta: Arthur Machen, Fitz-James O'Brien, Henrik Johnsson, Eric Stenbock — men det är alltid ett nöje att botanisera i obekanta jaktmarker, för att uttrycka mig synnerligen vimsigt.
   Theophile Gautier, däremot, är ett bekant om inte alltför välkänt namn. I hans 'Omfale' stiftar berättaren bekantskap med en härlig gobeläng föreställande Herkules vid Omfales fötter. Och när natten faller stiger den sköna Omfale ut ur gobelängen och förför berättaren. Berättaren förälskar sig i Omfale, eldigt, hopplöst. Men sedan går det som det brukar i romantiska melodramer och det är först efter många många år som berättaren får återse sin sköna Omfale. Äntligen är hon hans! Eller? En ljuvligt gallisk novell — man kan rent av se hur berättaren i slutet rycker på axlarna och gör en cestlavie-grimas. Hein?
   [...] 'Diamantlinsen' av O'Brien och 'Mannen som drömde' av Johnsson komplementerar varandra på ett ypperligt sätt, nästan som om de vore två halvor av samma helhet. Båda tar en titt på vår verklighet och finner något bakom den. Allt är inte som det verkar, verkligheten är en del av något annat eller rentav en illusion. Av dessa två fina noveller behagade mig 'Mannen som drömde' mera. Henrik Johnssons bräckliga, drömaktiga berättelse har en närmast oroväckande effekt och får en verkligen att ifrågasätta ens hela existens. En enkelt författad men samtidigt synnerligen elegant novell, kanske samlingens pärla.
   Peter Fisks [...] elegiska 'Herr Pollis sista resa' är den perfekta slutnovellen. En kort och koncis och enormt originell novell. Det är lätt när man kan sin sak." — Petri Salin