Enhörningen nr 10, augusti 2004:
"Även om titeln får mig att tänka på något ur Wahlströms grönryggade Hitchcockserie är skräckromanen Skrattande pojkens skugga långt ifrån barnslig. Språket är rikt, djupt och nyanserat och gestaltningen ger ett poetiskt och suggestivt — bitvis på gränsen till flummigt — intryck. Romanen är berättad i jagform som förstärker det suggestiva och tunga budskapet. Något tungläst — speciellt meningarna med 16 rader text!
Berättelsen handlar om Declan Shea. Vem han är, hur han ser ut och vad han står för är oväsentligt. Han berättas som ‚jag‚ och det är honom läsaren identifierar sig med, ja, blir ett med. Shea kör över en lodis som ingen sedan återfinner. Han skadar sig själv och under sjukhusvistelsen kommer denna ickeexisterande lodis till honom. Efter det blir inget sig likt. Folk börjar bete sig konstigt när de möter honom och dör till höger och vänster. Senare blir han även nerslagen och sönderslagen av tre andra lodisar (det är mycket lodisar, sjaskig förort och samhällets olycksbarn) och även dödad på kuppen! Lodisen Malachi hjälper honom tillbaka till livet och får honom bland annat att gräva loss nya ögon åt sig från två hundar. (Äckel och avsky är också två honnörsord som beskriver romanens utformning). Resten av romanen går ut på att befria sig från oket av denne Malachi och hans lodisar.
Romanen är ingen klassisk skräckis. Den är tung och deprimerande. Det är mulet, det regnar, självömkan, blues. Det är smuts och förort: staden när den är som sämst. Den totala frånvaron av humor gör i alla fall mig skräckslagen, boken andas seriemördarmentalitet. Detta skrivet i jagform gör att det allra svartaste och vidrigaste i livet kommer obehagligt nära. Det är med en känsla av befrielse jag lägger ifrån mig boken och stilla undrar varför såna böcker skrivs. Kanske är det bara just därför att kunna lägga ifrån sig denna självpåtagna mardröm, lyfta blicken och se att solen trots allt skiner där ute i verkligheten. Den är mycket effektfull och välskriven, men inget jag personligen rekommenderar." — Peter Damlin
* * * *
DAST-Magazine nr 2, 2004:
"Bland böcker jag dreglat över julen 2003 märks Skrattande pojkens skugga. Synd att mitt omdöme inte kommer förrän nu, men som så mycket annat saknar den här boken bäst före-datum. Skrattande pojkens skugga är en roman, som inte bara är författad av en som har kontroll över sitt språk utan också (så vitt jag kan förstå utan att ha läst originalet) är perfekt översatt av Eugen Kristensson. Detta är fantasteri, magi, ögonklös, skönhet, fasa, ockult psykoanalys, ställföreträdande lidande, allt i klockren symbios. 34-årige Steve Savile undervisar i engelska i Stockholm. Han kommer från Newcastle, 'en döende stad i en värld där oskuld aldrig funnits'.
Det är dock inte det snälla Newcastle-on-Tyne som jag minns det. Stan utgör här tummelplats för författarens blodbadsliknande framställning. För det är mycket blod, fysisk demolering och trasiga ögon. Katastroferna står som spöregn på gator och under broar. En suggestivt beskriven trafikolycka utvecklas till en existentiell mardröm med hallucinatoriska drag.
Jag-personen Declan lider av svårartade umgängessvårigheter efter ihjälkörningen av en gammal A-lagare, som visar tecken på att besitta en oscillerande existens både som levande och död. Judy Garlands följeslagare på väg till Oz frammanas, här förvandlade till ligister. Nu är denna dödsfixerade roman förvisso ingen vanlig skräckbok. Tankarna går snarare till den form av existentiell litteratur som grabbarna och möjligen också någon tjej höll på med på 'Zum Schwarzen Ferkel' för 100+ år sedan och som gav upphov till sådana höjdpunkter som Knut Hamsuns Sult och August Strindbergs Inferno.
Förhoppningsvis är 'Skrattande pojkens skugga' inte fullt lika självupplevd som dessa båda 'documents humain'. Det här är nog den mest helgjutna bok som Aleph Bokförlag hittills har gett ut." — Bertil Falk
* * * *
Bibliotekstjänst:
"Steve Savile, född 1969 och uppvuxen i Newcastle, är etablerad dark fantasyförfattare, numera bosatt i Stockholm. I denna hans första bok som översatts till svenska, skildras hans forna hemstad i England från skuggsidan; stinkande fattigdomselände och mörkermakters spel med sjuka hjärnor. Declan Shea, pianist som vid 26 års ålder inte nått längre än till bakgrundsklinkande på småpubar, är en sen natt på hemväg när en uteliggare kliver rakt ut på gatan framför hans bil och den småtrista vardagsverkligheten spricker. Även efter olyckan fortsätter världen att trasas sönder inför hans tvivlande blick. Shea, kedjerökande cyniker, är plötsligt (antingen helt vansinnig eller) huvudperson i en övernaturlig strid som kräver många, bestialiskt stympade dödsoffer. Och vilken sida är det egentligen som rekryterat honom, den goda eller den onda? Saviles prosa är bäst mellan utbrotten av avancerat gatuvåld: ironisk, vacker, samhällskritisk, och som helhet är det en mörkt stämningsmättad berättelse." — Pia Lindestrand
* * * *
Minotauren nr 21, mars 2004:
"Det här är en blodig roman. Folk rakar av ansikten, deltar i upplopp, lever av råttor och insekter, käkar ögon. Man kan stanna vid detta och tycka att det är något slags postmodern dekadens, men det vore att ge upp. Våldet är aldrig slentrianmässigt utan blir ett uttryck för hur djupgående sociala mönster påverkar oss i generationer. På så sätt blir skräcken något som lurar i varje skugga, även din egen, för vem vet vem man egentligen tjänar?
Men jag förivrar mig. Skrattande pojkens skugga utspelar sig i Newcastle ungefär nu, kanske minus några år. Huvudpersonen Declan är en pianist som en dag blir överfallen av tre trashankar som misshandlar honom till döds. Misshandeln är minutiöst skildrad, oerhört brutal och med en liten knorr; läsaren följer Declans tankar tills han inte borde kunna tänka längre, tills han borde vara död. Sedan rullar berättelsen igång på allvar.
Savile skriver inte med starka effekter för att fylla ut luckorna i ett torftigt språk. Det finns en smutsig poesi i hans uttryck, en kväljande, men likväl aptitretande, mustighet i texten som dryper av svett, blod, piss, tårar och regn. Gränserna mellan fantasi och verklighet, nuet och det förflutna, ont och gott, är så suddiga att läsaren smittas av närsynthet och famlar runt, inspärrad i huvudpersonen Declans sinnen. Dessa upplösta gränser finns dock även i Declans omvärld där ett monstruöst övergrepp som utfördes i staden i början 1900-talet drabbar Newcastle med återverkningar i samma sekels slutskede. Savile låter det sociala skeendet flytta in i kropparna hos dramats aktörer tills de i vissa fall förkroppsligar det ÷ och här tycker jag att författaren är smått genialisk. Han visar på ett utmärkt sätt hur viktig historien och vårt sätt att skildra den är för vårt nuvarande liv, för vår framtid. Det är på många sätt en politisk bok, men Savile skildrar också svårigheterna att välja sida, bedrägerierna och hänsynslösheten i kampen om makten. Savile lyckas helt enkelt skriva en roman som är politiskt komplicerad utan att fastna i stilistisk anemi och hårklyveri. Tvärtom pressar desperationen romanpersonerna att satsa sitt yttersta. Och det yttersta i Saviles värld stannar inte vid döden, varken den egna eller andras, eller vid några lagars gränser, vare sig de slagits fast av naturen eller domstolarna." — Pål Eggert
|