"H P Lovecraft (1890-1937) är inte särskilt känd för allmänheten, men hans betydelse inom skräcklitteraturen kan knappast överskattas. Han är en av få författare som har inspirerat andra till att förlägga egna berättelser i hans litterära universum. Lovecraft refererade ofta till den (fiktiva) magiska formelsamlingen Necronomicon. Personerna bakom kulturtidskriften Minotaur[en] har sammanställt en volym med noveller och essäer som påstås belysa Necronomicons historia i Sverige. Enligt essäerna lär det finnas ett exemplar av en svensk översättning som greve Magnus de la Gardie utförde 1723 i svensk ägo. Novellerna är utmärkta Lovecraft-pastischer som till exempel handlar om utgrävningar runt en svensk ödekyrka och onämnbara händelser på Uppsala akademiska sjukhus. En av de intressantaste novellerna är den amerikanske arkitekten Ralph Adams Crams 'Den döda dalen', som är skriven 1895 och utspelar sig i Sverige! Necronomicon i Sverige rekommenderas till alla älskare av fantastisk litteratur, oavsett om de är bekanta med Lovecraft eller inte." — Mikael Huss

Helsingborgs Dagblad 7/1 2003:

"Böcker är både symboler för och bärare av kunskap. I och med att deras innehåll inte förblir knutet till en person, författaren, utan genom språket blir tillgängligt för många är det inte märkligt att boken kommit att uppfattas som ett i sig själv kraftfullt och verkande föremål. Böcker skrivna av människor, tankar fästa på papper, överskrider sina tillkomstbetingelser och blir föremål som styr människors tankar och liv.
   De olika skriftreligionernas heliga böcker är givna exempel. De förmedlar Guds vilja, de står över människan och kan leda henne på rätta vägar. Även moderna skrifter med tydliga upphovspersoner kan få liknande kraftladdning och på samma sätt uppfattas som inkarnerad Sanning: Det kommunistiska manifestet, Arternas uppkomst, Profeten.
   Oavsett om sanningarna skiljer sig åt utgör boken deras mäktiga kärna. Studium av skrifterna ger insikter, gör läsaren delaktig av deras hemligheter. Sedan kan kunskapen vara erkänd och beundrad eller fruktad och misskänd: såväl i klostren som alkemisternas laboratorier var huvudsaken inte att skapa nytt vetande, utan att avlocka böckerna allt som låg dolt i dem.
   Ju svåråtkomligare kunskapen är, desto mer makt innebär den och desto mer lockande kommer den att förefalla vissa. Den Hemliga boken hägrar för dem, och om den bok som rymmer allt inte finns i världen kan den antydas i fiktion ÷ och vad som därefter händer är naturligtvis att fiktionen blir verklighet, att den Hemliga boken uppstår som referens i andra böcker, som citat, till och med som faktiskt föremål.
   Den amerikanske skräckförfattaren H P Lovecraft (1890-1937) byggde i sina noveller en mytologi kring skrämmande varelser, äldre än mänskligheten, som finns beskrivna i och som kan frammanas med hjälp av Necronomicon, de Döda namnens bok. Den angavs vara av arabiskt ursprung, författad på 700-talet, och Lovecraft antydde en av katastrofer kantad historia av översättningar och avskrifter fram till sin egen tid. Ett exemplar skulle finnas i universitetsbiblioteket i Buenos Aires, skrev han, och senare fick han helt följdriktigt en novell tillägnad sig av förre bibliotekarien där, Jorge Luis Borges.
   Kring Lovecrafts hemliga bok (som numera existerar i flera versioner) har i sin tur en mytflora växt, vars senaste tillskott är antologin Necronomicon i Sverige, redigerad av Rickard Berghorn och Mattias Fyhr. Den blandar essäer om och av Lovecraft med fiktiv historieskrivning, föregivet faktiska dokument och rena noveller på ett sätt som kan verka förvirrande men är helt konsekvent inom genren och i sina bästa stunder både underhållande och suggestivt. Texterna är av blandad kvalitet men bildar en god helhet; själv fäste jag mig främst vid en novell av Johan Theorin, som håller sig noga inom ramarna men gör det med stil och spänst. I centrum står den Necronomicons svenska historia som skräckentusiasterna så gärna vill ska finnas och som därigenom kommer att finnas, alltifrån handskrifter dolda i arkiven över rykten om översättningar till kusliga händelser på Hallandsåsens giftmörka sluttningar." — Jonas Ellerström

Codex nr 1, 2003:

"Necronomicon i Sverige är en samling texter som kretsar kring Necronomicon, och framför allt (som titeln anger) dess svenska historia. H P Lovecraft publicerade 1927 en redogörelse om den i hans noveller ofta förekommande trolldomsboken Necronomicons historia. Den korta redogörelsen beskriver hur boken skrivs av den galne araben Abdul Alhazred och hur den sedan översätts till diverse språk, trycks i hemlighet, undertrycks, men trots allt klarar sig fram till vår tid i några få exemplar. Den här berättelsen finns naturligtvis med i boken, men den tar bara upp ett par sidor.
   Boken inleds med en artikel av Mattias Fyhr. Den innehåller en kort beskrivning av Lovecrafts liv och hur han påverkat författare och musiker. Dessutom skriver Fyhr om Lovecrafts förmåga att blanda ihop fiktion och verklighet. I många av hans noveller refereras det till den gamla trolldomsboken Necronomicon (och andra liknande volymer) som innehåller information om hur man kan åkalla de gamla gudarna. Boken sägs ha innehafts av diverse existerande historiska personer och han spårar den genom historien. Necronomicon har naturligtvis aldrig funnits, men många har trots det försökt att hitta den i olika bibliotek.
   Nu för tiden finns det flera olika utgåvor som heter Necronomicon, utgivna för att se ut som om de vore den riktiga. Det brukar dock sägas att den riktiga utgåvan är inbunden i människoskinn, medan mitt exemplar är en pocketbok.
   Nästa artikel är skriven av Rickard Berghorn och den beskriver hur Necronomicon kom till Sverige och vilka som haft den. Den är skriven på ett liknande sätt som Lovecrafts originalartikel; Berghorn gör sitt bästa för att blanda ihop fakta och fiktion så att man som läsare inte ska kunna avgöra vad som är sant och inte, och det fungerar bra.
   Resten av boken upptas av noveller skrivna i H P Lovecrafts anda. Jag tänker inte gå in på dem i detalj, men jag tycker att de överlag fungerar bra. Den som är intresserad av skräcklitteratur kommer att gilla den här boken." — Hans Persson

Minotauren nr 17, 2003:

"Necronomicon är en av de fiktiva skrifter som figurerar i H P Lovecrafts berättelser om Cthulhu och andra väsen från världar bortom tid och rum. Det första exemplaret av Necronomicon nedskrevs av den galne araben Abdul Alhazred omkring år 730 i Damaskus och det centrala temat i Necronomicon i Sverige är en påstådd översättning av Necronomicon till svenska samt hur Cthulhu och hans anhang härjat i Svea Rike. Blandningen av artiklar, essäer och noveller blåser en bubbla av autenticietet kring läsaren. Berghorns historieskrivning över Necronomicon i Sverige (där historiska personligheter som Strindberg och Tycho Brahe figurerar), Fyhrs artikel om Lovecrafts liv och hur hans litteratur influerar författare och filosofer fram till våra dagar samt noveller som utspelar sig vid Hallandsåsen eller på ett svenskt vårdhem angriper läsarens verklighetsuppfattning och muterar den tålmodigt tills man är tvungen att kapitulera inför tanken att uråldriga makter bortom mänsklig fattningsförmåga drivit sitt outgrundliga spel även på våra breddgrader. Det skadar inte heller att bidragen är väl skrivna överlag. Vissa noveller är dock bättre än andra. Johan Theorins personlighetsskildring är mycket välgjord i 'Utgrävningarna i Rälla Ödekyrka'. Berghorn medverkar med flera alster, en del under antaget namn.
   Det är ju lite av ett dilemma att recensera sin redaktör. En viss misstanke om jävighet infinner sig onekligen. För att inte tala om när jag har så svårt att hitta något som jag skulle vilja ändra i Berghorns skrifter. Hade jag åtminstone haft lite kritik att komma med så hade det varit en annan sak, men som det är nu vill jag alltså inte ändra på någonting. 
   Jag har således mycket få invändningar mot denna antologi. En är att Granlund i sin novell 'Vandrarens gravsten' låter huvudpersonen straffas för sina gärningar av övernaturliga makter. Jag har egentligen inget emot den typen av berättelser, men något av charmen med Cthulhumyterna är att de framställer universum som likgiltigt inför mänskliga handlingar. 
   Jag fick också något av en känsla av deja vû när jag läste slutet på Theorins novell. Novellen är dock så pass välskriven att det inte bekommer läsaren särskilt mycket. 
   Sedan hade det naturligtvis varit roligt att se om någon modern författare vågat sig på att använda sig av Lovecrafts — ofta kritiserade men ibland väl hanterade — adjektivrika sätt att beskriva det obeskrivliga." — Pål Eggert

Bohuslänningen 5/3 2003:

"I Bonniers nya författarlexikon står det att H P Lovecrafts anseende växte gradvis och 'slogs fast på allvar då Stephen King pekade ut honom som en av sina förebilder'. Den berömde skräckförfattaren som retroaktivt adlar en välförtjänt kollega, under sin livstid tämligen okänd? Så bör det uppfattas. Om det däremot stämmer är väl mera oklart. Lovecrafts postuma genombrott hade nog kommit King förutan. Vid närmare granskning visar det sig att tillskyndarna varit många och långt ifrån enbart ynglingar med smak för hårdrock eller rollspel — även riktigt 'fina' författare som Jorge Luis Borges har omfattat Lovecraft med respekt.
   Joyce Carol Oates, en av USA:s främsta samtidsförfattare och ständigt aktuell i nobelprissammanhang, hävdade en gång rentav att ingen annan 'gotisk-grotesk' 1900-talsförfattare än Lovecraft kan mäta sig med skräcklitteraturens obestridligen mästare, Edgar Allan Poe. De två nämns ofta i samma andetag.
   H stod för Howard och P för Phillips och författaren föddes 1890 på den amerikanska östkusten i en stad, Providence, som han förblev trogen till sin död 1937. Fadern dog då sonen var åtta år och det verkar som om den förres nervösa besvär ärvdes av den senare, vilken adderade dessa med det brådmogna geniets utförsgåvor.
   Med åren lär han ha blivit mer och mer sjuklig, isolerad och asocial ÷ kontakten upprätthölls emellertid medelst omfattande brevväxlingar. Novellen var Lovecrafts konstnärliga uttrycksmedel framför andra och i dess centrum står ofta, enligt Mattias Fyhr, 'en intellektuell man, en ensling, som studerar gamla skrifter, till exempel Necronomicon'.
   Tillsammans med Rickard Berghorn — till vardags redaktör för Minotauren, en tidskrift för fantastisk litteratur — svarar Fyhr för sammanställningen av ett slags antologi, Necronomicon i Sverige. Fyhr bidrar också med en essä som introducerar Lovecraft för lekmannen. Berghorn bidrar såväl med ren skönlitteratur som en text vars sublima glidningar mellan fakta och fiktion förmodligen förhåller sig kongenialt till författaren av ett kort kapitel i boken, Necronomicons historia — alltså ingen mindre än H P Lovecraft.
   Necronomicon? I översättning betyder ordet ungefär 'de döda namnens bok'. Hos Lovecraft antar Necronomicon skepnaden av en mytologisk och religiös urkund med apokryfiska undertoner. Det kan — med en mild formulering — inte uteslutas att det var han själv som skapade denna bok, till vilken han gång efter annan sakligt refererar.
   Och det kan på goda grunder anses klarlagt att den mångårige medarbetaren i Bohusläningen, Johan Theorin, tillhör de viktigare uttolkarna av Lovecrafts gärning. Hans bidrag, 'Utgrävningarna i Rälla ödekyrka', är ympat på mästarens verk, visst, men ändå en alldeles självlysande novell om en äldre dödsdömd läkare, en självgott konsumtionsinriktad amerikan och en av psoriasis drabbad jag-berättare som anlänt till en öländsk kyrkoruin för att gräva och dricka sig ner till hemlighetens botten. Inte minst visar Theorin iÊnovellen att han lärt Lovecrafts läxa, nämligen hur avgörande för läsupplevelsen och den litterära kvaliteten det är att en berättelse med övernaturliga inslag och ögonblick i allt annat är trovärdig, ja realistisk.
   En samling skräcknoveller av Theorins hand skulle inte sitta fel framöver." — Jan Karlsson

DAST Magazine nr 2, 2003:

"Necronomicon var titeln på en gammal bok med uråldriga hemligheter i den amerikanske författaren H P Lovecrafts egenhändigt hopsnickrade mytologi. Lovecraft verkade under 1900-talets första decennier, via livlig korrespondens, egna amatörtidskrifter och ett antal noveller i dåtidens s.k. pulpmagasin. Efter hans för tidiga död (1937) började några entusiaster återutge hans olika verk och snart blev HPL vida mer berömd än han varit under sin livstid. Den här samlingen har noveller och essäer med anknytning till Lovecrafts gotiska skräckmytologi och inte minst den fiktiva boken Necronomicon. Jag har inte alltid varit så förtjust i den lovecraftskt inspirerade skräcklitteraturen, som rent stilistiskt är tung och adjektivsjuk. Artiklarna tycker jag är roligare — men de bör också betraktas som noveller. Med tungan i kinden skriver Berghorn en skröna som motiverar samlingens titel, och hävdar att boken Necronomicon en gång skulle ha översatts till svenska, tryckts i Finland och hamnat hos en namngiven svensk fantastikkännare. Det är förstås påhitt, och det förtjänar att inskärpas att boken Necronomicon inte finns. Däremot verkar längtan efter en sådan bok stor bland lovecraftianer, och de borde också längta efter denna samling." — Ahrvid Engholm