"Vilket sällsamt sekel 1800-talet var. Det kan tyckas kartlagt och begripligt, relativt kronologiskt närbeläget som det är. Varje försök att närma sig det verkar visa en tid som är den självklara grunden för vår egen. Vi ser bakom våra uppfattningar och värderingar och upptäcker embryon till dem, alternativt att de ännu inte uppträtt — i stället finns något helt annat.
   År 1861 beskriver den idag bortglömda författarinnan Aurora Ljungstedt ett insomnande så här: '... min tankekraft stannade och övergick i drömmens omotiverade och lösryckta förnimmelser, jag somnade'. Att den medvetna tanken ställs i motsats till drömmen förvånar inte, och de avfärdande adjektiven om de oniriska bilderna som 'omotiverade och lösryckta' associeras lätt till rationalism, vetenskapstro och andra begrepp vi kopplar till den begynnande maskinåldern.
   I den novell av Ljungstedt, 'Harolds skugga', som citatet är hämtat ur, händer emellertid snarare det att drömmen visar sig äga egen existens som en både hotfull och beskyddande parallellvärld till dagsljustillvaron. Långt före Freud skymtar tanken att drömmen utgör en kompensation för brister man upplever i vaket tillstånd, och den personlighetsklyvning som är ett centralt motiv i novellen föregriper Stevensons Dr Jekyll och mr Hyde med tjugofem år.
   Aurora Ljungstedt föddes 1821 och avled 1908. Hennes samlade berättelser utgavs av Bonniers, redan då ett av Sveriges största förlag, i nio band mellan 1872 och 1882. Hon var uppvuxen i Östergötland, i närheten av Kolmården, debuterade i 25-årsåldern och skrev under pseudonymen Claude Gérard, ett namn hämtat från Eugène Sues roman Paris mysterier. Förläggaren Rickard Berghorn nämner i sitt efterord till nyutgåvan Två sällsamma berättelser att hon var en av sin tids mest framgångsrika och uppskattade författare, och antar att hennes bortglömdhet beror mindre på att hon dolde sig bakom ett mansnamn och höll sig undan det litterära livet än på att hon 'ägnade sitt författarskap åt sensationsromaner och kriminallitteratur, skräck- och rysarhistorier'.
  Det är möjligt att det stämmer, och i så fall har en nyare tids överdrivet goda smak undanhållit ett bra författarskap. Ljungstedts skräckromantiska berättelser kan kanske inte mäta sig med Almqvists bidrag till genren, men hon är onekligen ett fynd, med en renare stil och mindre överdrivna intriger än sina samtida, och med ett sätt att utnyttja antydningar och att inte förklara allt som är både raffinerat och effektivt. Förlaget förespeglar aptitretande nog att fler nyutgåvor av Aurora Ljungstedt kan komma att följa." — Jonas Ellerström

DAST Magazine nr 2, 2003:

"'Betänkligt är hennes sätt att låta intrigerna påverkas av öfvernaturliga tilldragelser, som kvarstå oförklarade eller stundom omöjliga att förlika med gränserna för mänsklig förmåga', heter det i Nordisk Familjeboks Uppleupplaga från sekelskiftet kring 1900 om Aurora Ljungstedt (1821-1908). Det som då låg denna författarinna av sensationsromaner till last är numera närmast en tillgång. Hon var bortglömd nästan ett helt sekel, men de båda akademikerna Lars Wendelius och Yvonne Leffler har uppmärksammat henne.
   Aleph Bokförlag har hakat på och under den föga uppseendeväckande samlingstiteln Två sällsamma berättelser gett ut två miniromaner av henne; 'En gubbes minne' och 'Harolds skugga', den senare en parallell till Stevensons Dr Jekyll och mr Hyde. Hennes berättarteknik präglas i båda berättelserna av jag-personer i form av förälskade unga män, som mestadels följer den kusliga handlingen genom att ligga gömda i snår och spionera eller tjuvlyssna bakom draperier när de inte spejar in genom fönster. På sätt och vis ömkliga fluktarhjältar. Till min överraskning är fru Ljungstedt emellertid inte bara läsbar utan läsvärd. Det sägs att unga människor inte klarar av gamla texter med alla 'ty', 'stundom', 'ehuru', 'likväl' och andra idag mindre vanliga vardagsord. Ovanan och otåligheten stöter bort. Det intressanta med Aurora är att hennes språk nästan bara ter sig aningens uppstyltat i direkt anföring, medan de berättande partierna känns fräscha och målande. Hur mycket det beror på redigering är emellertid inte gott att veta utan att ha sett originaltexten. Det heter nämligen att 'Stavning och vissa uttryck har moderniserats'. Men Aurora Ljungstedt hade en osedvanlig förmåga att skapa stämningar och fascinerande intriger. Hade hon skrivit på engelska skulle 'Harolds skugga' idag varit en klassiker precis som Dr Jekyll och mr Hyde är.
   Detta är två exempel på dolda pärlor som inte passerat den uppblåsta svenska finkulturens smala nålsögon. Aurora har av Yvonne Leffler för övrigt utpekats som Sveriges första riktiga deckarförfattare, men de här berättelserna är inga deckare. Förlaget menar att 'Harolds skugga' kan 'betraktas som ett tidigt exempel på science fiction i och med att mysteriet rationaliseras på ett mer eller mindre naturvetenskapligt sätt'. Må dä." — Bertil Falk

Bibliotekstjänst:

"Aurora Ljungstedt (1821-1908) var en av våra första svenska författare av den s.k. gotiska skolan, d.v.s. skräckromantik och rysare, mycket populär på sin tid men senare totalt bortglömd. Hon skrev under pseudonymen Claude Gerard. I den här lilla boken publiceras två av hennes noveller, som trots det ålderdomliga språket håller förvånansvärt bra. Den första, 'En gubbes minnen', beskriver en läkare, förfaren i diverse trollkonster och hypnotism, som nästlar sig in hos en bemedlad familj på landet. Den andra, 'Harolds skugga', har ett slags dubbelgångarmotiv. Båda novellerna förmedlar skickligt en kuslig stämning, ger en god tidstypisk miljöskildring och skulle ha kunnat platsa utmärkt i skräckantologier som Mannen i svart (1955). Det verkar troligt att författaren har läst tidens stora författare i genren, Edgar Allan Poe, dock utan att på något sätt söka efterhärma honom. Hon har sin egen stil och den duger bra även för moderna skräck- och rysarentusiaster." — Anita Abrahamson

BLM nr 2, 2003:

"Kvinna och genreförfattare: Aurora Ljungstedt (1828-1908) har länge varit placerad allra längst ut i litteraturhistoriens marginal. Historien om Ljungstedt liknar många andra kvinnliga 1800-talsförfattares. I ungdomen blev hon hånad av mamman för sina författardrömmar, hon valde att publicera sina verk under den könsneutrala pseudonymen Claude Gérard, lät sin man sköta alla kontakter med förlagen och blev avslöjad trettio år efter debuten av ett rent misstag. Hon var en av sin tids mest lästa svenska författare men föll efter sin bortgång i en lika total som orättvis glömska.
   Ljungstedt anses ha skrivit den första svenska detektivberättelsen, Hastfordska vapnet, 1873 (även om man kan roa sig med att hävda att Almqvist var före med Skällnora kvarn) liksom den första svenska gotiska skräckromanen, Hin Ondes hus, 1853 (även om man kan roa sig med att hävda att Almqvist var före med Amorina). De två berättelser som nu återutges, 'En gubbes minnen' och 'Harolds skugga', publicerades 1861 och tillhör alltså samma epok som Rydbergs Singoalla: de håller också till i Rydbergs landskap, från Kolmården och söderut ner i de småländska skogarna. Innanför två av epokens verkliga schablonramar — den gamle trotjänarens minnen och jägarberättelsen — placerar Ljungstedt sina skräckvisioner med diskret poetiska medel ('ja, minnet är ju inte annat än vår hjärnas måne, som får sitt sken ifrån den förgångna verklighetens sol.') och högt uppdriven naturkänsla. Spökvisioner, zombies, sömngångare och opålitliga speglar träder in som förstärkningar av en dåtida svensk verklighet, vars sociala och erotiska grundvillkor Ljungstedt visar en osentimental handfast förståelse för. Aurora Ljungstedt var alltså inget mindre än den svenska skräcklitteraturens (det lilla som nu finns) pionjär. Möjligen var hon till och med något mer: 'Harolds skugga' är tjugofem år äldre än Stevensons Doktor Jekyll och Mr Hude och även om Ljungstedt inte litterärt kan mäta sig med Stevenson så utnyttjar hon dubbelgångartemat till att gestalta en psykologisk mekanism som först nästa århundrade skulle kunna namnge: 'man skulle kunna säga att den stackars Hennings hela liv blott var en svag reflex av Harolds, ett slags spöklik uppenbarelse av dennes orediga och vilda drömmar, ty han uträttade ofta under natten, då Harold sov, vad denne tänkt och velat göra under dagen.'
   Den svenska litteraturhistorien är rik, men inte så rik att den har råd att avvara Aurora Ljungstedt." — Kristoffer Leandoer

Jury nr 1, 2003:

"Ljungstedt var, under pseudonymen Claude Gérard, en av banbrytarna för den svenska detektivhistorien, vilket Jury uppmärksammat i nr 2/1999. Hon skrev också, enligt Rickard Berghorns efterord i den här volymen, bl.a. den första svenska gotiska skräckromanen, Hin Ondes hus 1853. De här två 'sällsamma' berättelserna är dels ett fristående utdrag ur den långa berättelsen 'En gubbes minnen', dels långnovellen 'Harolds skugga', båda något bearbetade texter ur boken En jägares historier 1861. Och förvisso visar de att Ljungstedt var före sin tid, ur svensk synvinkel sett. 'En gubbes minnen' har historiskt intresse, inte minst vad berättartekniken beträffar. 'Harolds skugga' är en högst läsvärd rysare, också efter dagens mått mätt.
   Brott förekommer i båda, även om de inte kan kallas kriminalhistorier. Det hindrar inte att båda är av intresse även för Jurys läsare." — Johan Wopenka

Biblioteket i Fokus nr 1, 2003:

"Aurora Ljungstedt var under 1800-talets sista skede en framgångsrik författarinna. Med böcker som ofta kretsade kring spänning och mystik vann hon en stor publik. Likt många av tidens kvinnor skrev hon under pseudonym, Claude Gérard.
   Efter sin död 1908 förföll hon i total glömska; först under senare år har litteraturforskare börjat uppmärksamma henne.
   Aleph Bokförlag har nu givit ut två av hennes berättelser — och kallat dem sällsamma. De heter 'En gubbes minne' och 'Harolds skugga'.
   I berättelserna figurerar personer som hennes nåd och löjtnant Thure, det finns en omisskännlig 1800-talsprägel i varje textrad. Till skillnad mot de flesta texter från epoken är de dock fortfarande läsbara. Det är [...] fullt njutbar underhållning." — Anna Pettersson

Dagens Nyheter Kultur 2/4 2003:

"Carl Jonas Love Almqvists 'Drottningens juvelsmycke' (1834) inleds med den märkliga berättelsen om 'Fröknarna på Ribbingeholm'. Två systrar som lever ensamma på övervåningen av en herrgård och lider av en egendomlig själsrubbning. Den ena är försjunken i ett katatoniskt tillstånd, och vårdas av den andra.
   Efter en tid byter de plats; den friska glider bort i mörker och den nyss onåbara systern kvicknar långsamt till. Som om det bara fanns en själ för deras båda kroppar att dela på.
   Hela 'Drottningens juvelsmycke' kan läsas som en katalog över olika inslag ur tidens populärlitteratur, insatta i en stor romanmaskin; här finns allt från lönnmord, smygande i mörka gångar, läskiga robotdockor, galna prinsar.
   Så jag blir inte särskilt förvånad när jag finner berättelsen om de båda syskonen som själsligen byter plats i en helt annan berättelse: nämligen Aurora Ljungstedts 'Harolds skugga' från 1861, nyutgiven av det lilla pigga förlaget Aleph i dubbelvolymen 'Två sällsamma berättelser'.
   En ung jägare stöter hela tiden på den mystiske men, förstår man, adlige Harold ute i Tivedens skogar, långt bortom världens vimmel. Harold ruvar på ett flertal hemligheter; så tycks han nattetid ge sig ut på långa vandringar i ett själlöst tillstånd. Jägaren blir alltmer fascinerad av den äldre mannens underliga beteende och bestämmer sig för att gå till botten med det, möjligen därför att han blivit förälskad i Harolds vackra styvdotter.
   En mörk natt bryter hela helvetet löst: styvdotterns far kommer för att röva henne tillbaka, jägaren ger sig ut i natten för att försvara henne, två olika Harold uppenbarar sig och den ene blir skjuten. Det blir litet mycket att hålla ordning på. Men allt klarnar.
   De båda Harold är förstås tvillingar; den ene svårt utvecklingsstörd, den andre bunden till sin bror med ett telepatiskt band. Så fort den språklöse Harold vaknar somnar den talande in. En sådan hemlighet gör att man bosätter sig i ett torp i skogen: det är berättelsens förutsättning. Men när den stumme Harold är död står det den 'friske' fritt att gifta sig med styvdottern — mitt framför ögonen på den svartsjuke jägaren (ett incestuöst inslag som går igen i många av Ljungstedts berättelser). Det låter krystat, men är faktiskt spännande och välskrivet.
   Aurora Ljungstedt (1821-1908) var, under pseudonymen Claude Gerard, en mycket populär författare. Hon hör till de en gång stora namn som suddats ut ur litteraturhistorien, förmodligen på grund av att hennes genre, skräckromanen, med tiden kom att stå så lågt i kurs. Men när hennes samlade verk 1882 utgavs i nio band sålde Bonniers snart slut på hela upplagan.
   Sedan försvinner hon in i glömskan. I 'Den svenska litteraturen' existerar hon inte. (På senare tid har dock såväl Lars Wendelius som Yvonne Leffler skrivit om henne i akademiska sammanhang.) €ndå representerar hon ett viktigt, och relativt utsuddat, spår i svensk romanhistoria. Den fantastiska berättelsen, med rötterna i romantiken, är flitigt representerad i den svenska artonhundratalsprosan och utövar stort inflytande över olika men viktiga författarskap: Almqvist, Emilie Flygare-Carlén, Viktor Rydberg (som 1848 debuterar med följetongen 'Vampyren'), August Blanche och fram till Selma Lagerlöf. Genren kan ibland framstå som den svenska romanens skelett i garderoben eller galna kvinna på vinden. Ibland löper det åter upp i öppen dager, som till exempel i P O Enquists 'Magnetisörens femte vinter'.
   En förfader till Enquists magnetisör Meisner hittar vi också hos Aurora Ljungstedt, i kortromanen 'En gubbes minnen' från 1861 (även den i 'Två sällsamma berättelser'). Här heter den underlige magnetisören Testa och dyker upp vid ett gods i Östergötland, där han konspirerar med husfrun; han skall se till att hon får ärva sin åldrige make och som betalning få äkta den oskyldiga flickan Malin, som huvudpersonen och berättaren naturligtvis älskar. Testa sätter i gång ett avancerat tjuv- och rackarspel: han 'magnetiserar' den döende godsägaren i ett tillstånd mitt mellan liv och död, som hos Poes Waldemar, till dess testamentet kunnat skrivas om. €ven Malin fås under hypnos att tro sig älska Testa, men tynar bort under hans behandling.
   Skräckromanens höjdpunkt infinner sig dock när Testa ifrågasätts av ingen mindre än en ung Axel von Fersen som råkat titta in; Testa hämnas genom att i en vision visa von Fersen hur han skall dö ett decennium senare, söndersliten av en ilsken folkmassa. Efter denna bedrift river Testa av Marseljäsen på gitarr, så att man inte ska behöva tvivla på hans omstörtande ondska. Det är lite som om Christopher Lees Dracula plötsligt börjat vissla Internationalen.
   Just detta med Marseljäsen är intressant. Det står klart i flera Ljungstedtberättelser att det sublimt skrämmande och 'övernaturliga' ytterst är socialt till sin natur. Som i 'En gubbes minnen' där omstörtaren inte bara underminerar godsets sociala ordning, utan även ger makten till frun i huset. Så också i 'Harolds skugga', där berättaren först får syn på den onde fadern till Harolds styvdotter när denne sitter på fångkärran, på väg att transporteras till fästningen. Här lyser texten upp i färgstark detaljrikedom; man får sig en noggrann skildring inte bara av tidens fångväsende utan också av 'brottslingens fysionomi'. Att Ljungstedt vet mycket om saken är naturligt, då hon var gift med chefen för dåvarande Fångvårdsstyrelsen.
   Men hennes intresse är långtifrån bara dokumentaristiskt: i så gott som alla berättelser jag läst framträder en djupt konservativ författare, som skildrar en värld som skulle vara perfekt balanserad och harmonisk ÷ om det inte vore för Den andre (brottslingen, den utvecklingsstörde, den utländske magnetisören) som nästlar sig in och sätter allt i gungning. Vare sig berättelsen slutar lyckligt eller tragiskt bygger utgången alltid på att detta främmande element avlägsnats.
   Hennes prosa är dock aldrig någon sorts exempelsamling: hela sjok av märkligt detaljerade beskrivningar, av människor, natur, irrfärder i mörker och nattliga vandringar i herrgårdarnas labyrinter står kvar i minnet som prosalyrik i egen rätt, utanför intrigens stränga schema. Underligt bara att hennes författarskap, och hela den (skräck)romantiska genre som hon var en ledande representant för, kom att bli till Den hemske andre som tvunget skulle trängas ut för att den svenska litteraturhistoriens ekvation skulle gå ihop." — Ola Larsmo

Enhörningen nr 9, juli 2003:

"Den gotiska romanen uppfanns måhända av en karl, Horace Walpole, men det var säkerligen kvinnan (Ann Radcliffe, Clara Reeve) som rationaliserade och renodlade och sist och slutligen populariserade genren. Därför är det alltid visast att ty sig till kvinnan när man vill ha riktigt regelrätt skräckromantik — så även i detta fall.
   Det för mig hittills fullständigt obekanta namnet Aurora Ljungstedt levde mellan åren 1821 och 1908. De äldre encyklopedierna känner till henne, men snart efter sin död föll hon och hennes en gång så populära produktion i glömska. Sina verk skrev hon som Claude Gérard (pseudonymen hämtades från följetongmästaren Eugéne Sue) och får man tro samlingens efterord skrev hon inte endast Sveriges första skräckromantiska verk, utan även landets första ordentliga detektivberättelse. Inte illa, måste man säga — en rehabilitering är alltså på sin plats.
   Ljungstedts två ifrågavarande berättelser ('En gubbes minne' och 'Harolds skugga') följer den tyska romantiska traditionen så till vida att det hela äger rum mitt i den mytologiska naturen — den germanska skräckromantiken är ju en blandning av naturromantik och naturmystik — och acklimatiseringen är synnerligen övertygande och lyckad. I Ljungstedts händer blir den tama svenska naturen (i detta fall Östergötland) något ytterst dystert och skräckinjagande: varje skugga, varje ljud, varje doft blir främmande och hotfull. Naturligtvis opererar hon med klichéer som vid det här laget är fullständigt utslitna — de var inte helt fräscha när hon skrev sina stycken heller — men hon förstår perfekt vad spelet går ut på och visar oss aldrig för mycket. Vi vet vart vi är på väg med detta hindrar oss inte från att njuta av resan.
   Hon skriver en melodisk och stämningsfull prosa, men en prosa som samtidigt ändå är förvånansvärt spänstig och rent av energisk. Språket har moderniserats en aning, men trots att den historielösa läsaren kunde ha fått en allvarlig allergisk reaktion av alla extrabokstäver (hvem, hvad, blifva) och fel bokstäver (lofprisande, utgifning) tror jag att prosan skulle ha varit ännu charmantare i sitt ursprungliga skick. Och kanske till och med — skräckmässigt sett — effektivare.
   I och för sig är det ett riktigt intressant drag av utgivaren att ge ut en bit svenskspråkig genrehistoria. Det är inte endast förnämt utan även nyttigt att känna till sina litterära anor. Det vore för övrigt högst fascinerande att även få läsa 'Hastfordska vapnet' från 1873: 'Sveriges första "äkta" detektivberättelse'." — Petri Salin