DAST-Magazine nr 1/2004:
"En av de otäckaste novellerna i skräckgenren är 'Tre dödas ö' av George G Toudouze, men när den publicerades i All Världens Berättare 3/1945 bad redaktionen nästan om ursäkt. Berättelsen ansågs så att säga inte vara tillräckligt skönlitterär. Men läskigheten var inte att klaga på. Frågan är emellertid om inte några noveller av en annan usel författare, William Hope Hodgson (1877-1918), uppnår en läbbighetsgrad, som kanske inte överträffar men som förvisso tangerar Toudouzes fasansfulla skröna. Det beror på vad läsaren tycker är värst. Råttor eller slibb. För den som vill vältra sig i slafsgenren är Rösten i mörkret och andra skräckfyllda berättelser ett verkligt MÅSTE. Här stinker stanker av förruttnelse medan otrevliga ljus- och färgeffekter präglar den vämjeliga atmosfären. Det faktum att en av de sex novellerna visar upp Hodgsons ockulte detektiv, spökjägaren Carnacki, i full swing, gör inte utgåvan sämre. Carnacki får i 'Hemsökelsen i slutet av gatan' ett fall med tre olika spökerier att bita i. Det slafsiga spökeriet, som bokstavligen stinker, visar sig ha en naturlig förklaring, medan de båda snällare spökerierna förblir ouppklarade i denna halvt om halvt ockulta historia.
Ändå är denna motbjudande berättelse jämförelsevis (OBS! bara jämförelsevis!) tam vid sidan om novellen 'Vraket', en riktigt vidrig klassiker i den slemmiga genren. En verklig stinkare! Den formligen dryper! För att nu inte tala om Hodgsons mest kontroversiella berättelse, den obehagliga 'Eloi Eloi lama sabachthani'... (Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?), som inte bara upplevs med vämjelse som blasfemisk av en och annan kristen utan också kan sätta sig i halsen på den mest inbitne ateist. Samlingens övriga tre noveller utspelar sig liksom 'Vraket' till sjöss (Hodgson var många år sjöman), men äcklighetsskruven är inte riktigt lika hårt åtdragen som i de ovan nämnda skräckisarna även om hemskhetsribban ligger på hyfsad höjd också i 'Havet utan ebb och flod' och 'Rösten i mörkret'. Jag hoppas att det verkligen har framgått att denna samling är gefundenes fressen för finsmakare, som gillar att drägla över fasansfulla berättelser i skräckgenren. Det lekfullt geniala omslaget av Nicolas Krizan är helt suveränt. Här har de stora bokförlagen med sina glåmiga, trista och intetsägande omslag som är på modet ett och annat att lära." — Bertil Falk
* * * *
BLM — Bonniers Litterära Magasin, nr 1/2004:
"Kan usel stilistik vara en litterär tillgång? Finns det författarskap som på ett meningsfullt sätt kan använda bristande karakteristik, upprepningar, usel meningsuppbyggnad, löjeväckande metaforer, oförmåga att skapa dynamik och rytm? Absolut. Jag skriver hur som helst, säger Michel Houellebecq. Hans litterära universum är ägnat konsumtionssamhällets förvandling av allt och alla till varor, förbrukningsartiklar: där skulle den omsorgsfulla litterära stilen, som ju rymmer ett minimum av etik och föreställning om morgondagen — nämligen att det lönar sig att bygga något som är lika hållbart i morgon som idag — rentav motverka textens syften och förringa den skräckvision som Houellebecq målar upp. Samma sak hos den moderna skräckberättelsens gudfader H P Lovecraft (Houellebecqs debutbok var för övrigt en presentation av Lovecraft). I skildringen av det tungfotat omänskliga, av en amorf, jäsande biomassa som blint slukar allt liv i sin väg, skulle onekligen välplacerade adverb vara i vägen: den usla stilen är kongenial. Ovanstående gäller även som beskrivning av den brittiske sjömannen, kroppsbyggaren och skräckpionjären William Hope Hodgson (1877-1918) som var en av Lovecrafts förebilder. Att det vanligtvis noggranna Aleph Bokförlag denna gång slarvat med korrekturläsningen måste vara avsiktligt. Dessa dystra mögelsjok (mögel sysselsatte i hög grad Hodgsons fantasi; jag kommer aldrig mer att se en mögelfläck utan att bli en smula nervös) blir oemotståndliga just genom monotoni, valhänthet och bristande gestaltning. Att läsa Hodgson är som att sitta uppe alltför sent och se skräckfilm på en kabelkanal man bara har delvis tillgång till: grynigt, perspektivlöst och ytterligt obehagligt. Rösten i mörkret är en klockren klassiker och en nyttig påminnelse om att effektivitet och elegans i vissa sammanhang är begrepp på kollisionskurs." — Kristoffer Leandoer
* * * *
Tidskriften Jury, nr 4/2003:
"Med tanke på att Hodgson hör till de riktigt stora klassikerna inom skräcklitteraturen finns förvånansvärt lite av honom översatt: en roman och mindre än ett dussin noveller, de sistnämnda spridda i olika antologier och tidskrifter.
Den här svenska samlingen med fem korta historier fyller alltså en lucka. Samtidigt visar den såväl de positiva som de negativa sidorna i Hodgsons författarskap: i sina bästa stunder var han så originell och övertygande att han tål att jämföras med de allra största, men han ägnade sig också åt konventionellt 'brödskrivande'.
Några riktigt lysande historier finns här dock, och ur deckarsynvinkel är det värt att notera att en av novellerna om spökjägaren Carnacki ingår. Tidigare har mig veterligt bara en enda Carnacki-berättelse översatts, trots att de är mycket respekterade av kännarna.
Den avslutande presentationen av Hodgson, signerad Rickard Berghorn, hade gärna fått vara längre. Som helhet är det en högst läsvärd volym — Aleph har all heder av sin utgivning." — Johan Wopenka
* * * *
Tidskriften Enhörningens hemsida från november 2003:
"Vem har inte bänkat sig framför TVn, hoppfullt väntande på en 'skräckis', så där lagom hemsk utan att vara alltför obehaglig? Hodgsons noveller hade med fördel kunnat ligga till grund för en sådan serie. Den något omständliga prosan skulle då ersättas av dimmiga fartygsdäck och gastkramande musik... Ihåliga röster skulle ropa utifrån det tomma havet, stormen skulle ryta, tystnaden i lugnet efter stormen skulle brytas av olycksbådande knackningar och skrapanden. Själva luften, etern, skulle vibrera i violett, och ljus förvandlas till mörker, när spökgestalternas verklighet tog över.
Författarens mellannamn är Hope, men i hans värld saknas hoppet ofta. Figurerna i novellerna är evigt fångar i tröstlöshet utan slut och utan nåd, övervuxna av mögel eller strandsatta resten av sina miserabla liv i kletig tång. Ingen räddar dem. Novellerna saknar ofta 'knorr', utom i de fall där hemskheterna visar sig ha en naturlig förklaring.
Nej, vill man få ut något av denna nästan hundraåriga prosa måste man ta steget in i författarens dystra värld och låta sig ryckas med av hans ordrika uppbygge av stämning. Det mesta här handlar om stämning, atmosfär, inte om 'plot' eller upplösning. Och denna skräckvärld är originell och intressant och gör Hodgson till en författare värd att återupplivas och åter läsas.
Boken innehåller sex noveller, därav fyra med anknytning till fartyg och hav, miljöer som Hodgson kände väl till. 'Vraket' är tidigare publicerad och är säkert mycket karakteristisk för författaren, med sin mycket grundliga beskrivning av en fruktansvärd, motbjudande jättemögelvarelse. Själv tycker jag bäst om 'Rösten i mörkret', den har ett format som känns anpassat till vad som berättas, är lagom lång helt enkelt. Där hålls mitt intresse uppe i varje mening. En av novellerna, 'Eloi Eloi lama sabachthani' är en mycket märklig, utdragen, surrealistisk skildring av vad som kan hända den som försöker återskapa Jesu lidande på korset. 'Hemsökelsen i slutet av gatan' är en tämligen bagatellartad spökhistoria, dock med samma stämningsuppbyggande prosa.
Inte minst intressant är utgivaren, Rickard Berghorns, efterord där Hodgson presenteras och hans författarskap analyseras. I vår tid, med dess tendens till historielöshet, är det en välgärning att ge ut en sådan här bok med budskapet: det var faktiskt här det började en gång.
En stor eloge vill jag också ge för omslaget av Nicolas Krizan: så läckert att det nästan känns som en angenäm smak mot gommen.
Denna lilla bok är ett måste för var och en, som är det minsta intresserad av historiska skräckromaner." — Cecilia Wennerström
* * * *
Minotauren nr 20, december 2003:
"Hodgsons Huset vid avgrunden är en klassiker inom skräckgenren, men hur läsvärd är hans övriga produktion? [...]
Hodgson kan konsten att stegra spänningen till verkliga höjdpunkter. De båda novellerna 'Vraket' och 'Havet utan ebb och flod' är mästerstycken som obevekligt krokade tag i mig och drog mig vidare mot upplösningen. Här var det inte frågan om någon mörk sensualism, existentiella metaforer eller liknande utan genuin skräck, och något av det kusligaste jag läst på mycket länge.
[...]
'Rösten i mörkret' är ganska förutsägbar men Hodgson lyckas ändå hålla kvar läsaren genom sin stämningsrika skildring. Liksom 'Vraket' och 'Havet utan ebb och flod' utspelar den sig på havet, bland förlista skepp och grotesk havsekologi, och det märks att Hodgson själv varit sjöman.
'Hemsökelsen på Lady Shannon' är trevlig läsning [...] medan 'Eloi Eloi lama sabachtani' är en besynnerlig novell om ett väderfenomen som lär ha utspelat sig vid Jesu korsfästelse.
Hodgsons personteckning är väl inte så värst intressant, men när han är som bäst, vilket han är när han skriver om havets fasor, lyckas han skriva visuell skräck jag inte vill att någon skräckentusiast skall underlåta att undersöka." — Pål Eggert |