"Fem inhemska skribenter varvas här med fyra internationella storheter. I ena änden av 'kändisskalan' återfinns den monumentale Edgar Allan Poe (här representerad med ett hittills mindre uppmärksammat stycke om mardrömsliknande upplevelser i Klippiga bergen) och i den andra Johan Theorin, som aldrig tidigare publicerats i bokform. De övriga bidragsgivarna är, förutom bokens redaktör Rickard Berghorn: Per Jorner, Sven Christer Swahn, Gustav Meyrink, Robert W Chambers, William Hope Hodgson och Daniel Bernhoff. Rickard Berghorn har inte bara sammanställt antologin och skrivit korta presentationer av varje författare; han har också översatt Poe-novellen och bidrar själv med en historia som har ett minst sagt överraskande slut. Alla de nio författarna, de svenska 70-talisterna såväl som 1800-talsmästarna, är stämningsskapare av stora mått. Vare sig berättelserna utspelas i vår samtid av betong och asfalt eller i mer traditionella skräckmiljöer från förra eller förrförra seklet med hästdragna likdroskor och ödsligt belägna slott, framkallas samma känsla av förväntansfulla rysningar." — Pia Lindestrand

Bibliotekstjänst (om 1:a upplagan):

"I antologin Berättelser i svart har Rickard Berghorn samlat ett antal historier, varav en författad av honom själv, som samtliga förtjänar att kallas sällsamma. Det är det mörka, diffusa, så att säga gotiska, och nästan alltid avvaktande, hotfulla som karakteriserar samtliga de nio berättelserna. Somliga av dem, som exempelvis bidragen av Edgar Allan Poe, Gustav Meyrink, Robert W Chambers och William Hope Hodgson, kan räknas till klassikerna inom denna medvetet brokiga genre. Andra, som Sven Christer Swahns mästerligt suggestiva 'Baron Lemurion' och några intressanta miniatyrer av nya svenska skribenter, väcker definitivt åtminstone nyhetens behag. Det är aldrig blodigt eller särskilt äckligt, men hela tiden fantasieggande och dunkelt på ett säreget, sällsamt sätt. En medryckande volym väl värd att ta del av för dem som har den skräckinjagande litterära skildringen som särskild preferens." — Rolf Nilsén

Enhörningen, på dess hemsida från maj 2001 (om 1:a upplagan):

"Berättelser i svart [är] egentligen en ganska trevlig melange av äldre utländska klassiker och nyskrivna svenska skräcknoveller, eller sällsamma historier som det lyder i underubriken. Den stilistiska variansen är tämligen stor, men långt ifrån omöjlig. 
   Klassikernas berättelser är för det mesta av det okändare slaget. Edgar Allan Poes 'Berättelse från Klippiga Bergen' har jag (antagligen) aldrig tidigare stött på och den tillhör inte hans allra suveränaste verk, men å andra sidan brukar man ju i alla samlingar alltid stöta på samma 'obligatoriska nummer' och därför är det riktigt uppfriskande att få läsa en Poe-novell som man inte kan så gott som utantill. William Hope Hodgson är mest känd för sina ockultistiska detektivnoveller om spökjagaren Carnacki (en tidig X-files-föregångare alltså!), men sin ungdom tillbringade han till sjöss. 'En tropisk skräck' är en av de av hans texter som bygger på hans sjömansbakgrund och handlar om ett vidunderligt sjömonstrum med en bestialisk aptit. Kunde nästan vara skriven av Conrad. I Robert W Chambers 'Det gula tecknet' har vi en förskräcklig bok som ingen kan läsa till slut utan att bli galen eller utan att begå självmord. Denna välberättade historia ur samlingen The King in Yellow är skriven på 1890-talet och gjorde ett oerhört djupt intryck på en ung man vid namn H P Lovecraft. 
   Sven Christer Swahns 'Baron Lemurion' är en variation på ett tema. Swahn skriver om Stokers Dracula (eller det stycke där Harker anländer till vampyrens slott) men hans omskrivning är så uppenbar och okonstlad att novellen blir förmer än en parafras, och så stilig att novellen tillhör samlingens absoluta pärlor Ö sällan får man nuförtiden läsa så fin prosa. Swahn påminner mig om vår egen Boris Hurtta, men hans prosa är elegantare och hans tankegång mera sofistikerad. Johan Theorins 'Södergatans östra trottoar' beskriver en viss liten gatsnutt i Göteborg, en helt vanlig gata utan spöken eller annan skräcksam verksamhet. Och ändå är gatan ändlöst kuslig. En fin novell som visar med hur små medel det går att uppnå effektiva slutresultat. Det är alltid trevligt att det finns författare som förstår sig på nyanser. Per Jorners 'Vår fiende huset' är samlingens roligaste stycke och beskriver en hopplös trollkarlslärjunge och ett antal älvor ridande på fladdermöss. Och ett hus naturligtvis. 
   Av de samtliga texterna tilltalar mig Meyrinks 'Doktor Cinderellas slingerväxter' mest. Meyrinks stil brukar man ju karakteriseras som drömaktig och i novellens inledning citeras Mattias Fyhr som har skrivit att 'läsaren vid berättelsens slut upptäcker att hon inte riktigt vet vad som hänt, men att det ändå varit en underbar läsning.' Därför är det både hopplöst och onödigt att börja förklara vad novellen handlar om. Men ändå ett par ord: berättaren har hittat en statyett i Egypten och nu är han besatt av den och låter sig ledas av den till en viss gata, ett visst hus, en viss källare. 'Det smala hektiska huset har jag förgäves sökt, och på polisvaktkontoret vet ingen något om den där natten.' Men vad var det som hände? Och vem var det egentligen som var doktor Cinderella? En bisarr och oförglömlig berättelse." — Petri Sahlin

DAST Magazine nr 3/2001 (om 1:a upplagan):

"Berättelser i svart innehåller nio noveller. De klassiska är fyra: 'Berättelse från Klippiga Bergen' av Edgar Allan Poe (övers. Rickard Berghorn), 'Doktor Cinderellas slingerväxter' av Gustav Meyrink (övers. anonym), 'Det gula tecknet' av Robert W Chambers (övers. Henrik Johnsson) och 'En tropisk skräck' av William Hope Hodgson (övers. Hanna Svensson). De interfolieras med de nya, som är skrivna av Johan Theorin, Rickard Berghorn, Sven Christer Swahn, Per Jorner och Daniel Bernhoff.
   Varje novell har en kort introduktion där författare och verk presenteras. Att blanda gammalt och nytt är alltid vanskligt, men som helhet tycker jag att den här samlingen ger ett balanserat snarare än spretigt intryck. De gamla novellerna är... ja, gamla, vilket skiljer dem från de nya på olika sätt, men de nya skiljer sig också kraftigt från varandra.
   Med andra ord är variationen stor, i positiv mening. Poe-novellen är knappast hans bästa men ses ytterst sällan till. Meyrink-novellen är ett ganska tidigt exempel på äckeleffekter i rysargenren, Chambers berättelse är en av hans mest centrala (den hör hemma i den berömda samlingen The King in Yellow från 1895), och Hodgsons sjömanshistoria innehåller ett särdeles stort och slemmigt havsmonster.
   Theorins novell 'Södergatans östra trottoar' (min favorit i samlingen!) illustrerar det faktum att hur man beskriver en sak är mycket viktigare än vad man beskriver. Redaktör Berghorns eget stycke 'Under betongen' är en trevlig kackerlackornas hämnd-variant. Swahns 'Baron Lemurion' är en högst traditionell men stämningsfull vampyrberättelse, skriven på 1980-talet men här för första gången tryckt i bokform. Jorners korta 'Vår fiende huset' är inte precis otäck men charmig mörk fantasy, där rassel och prassel och knak i väggar och fönster får sin förklaring. Bernhoffs likaledes korta 'Gästbok' är just vad titeln anger, utdrag ur en tänkt gästbok på en tänkt plats, men inte vilken plats som helst Ö ett stycke som ger massor av gåtor att gissa.
   Med sina 110 sidor har boken behändigt format som tillsammans med innehållet gör följande ordination lämplig: Intag en eller två berättelser vid läggdags. Och så hoppas vi få höra mer från de yngre författarna." — Annika Johansson